Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket hårdt. Bara bloden stannar, så låts jag om intet. Det var
bara på skeppet.»
«Ja, hans välsignade skepp.»
«Ja du; men i morgon så seglar ändå Petter Abel åstad och
får porslinsbunden med sig, och så får det basa öfver till den
obebodda ön.»
«Nå, hvad skall dockan göra der?»
«Det får hon se sig om; men du kan aldrig tro huru det
skall stryka åstad. Jag sätter skeppet i Themsen, och det går
med fart, och så styr det ut i sjön, när vinden tar i seglen som
du sytt, och så går skeppet fram till ön och lägger sig i viken
vid alen derute, och der ligger det stilla, skall du se, för ankaret,
som hänger på en liten, liten nubb, faller nog ner då det stöter
emot, och så kunna vi hvar dag gå ut och se Petter Abels skepp
vid den obebodda ön, och inte kommer han derifrån, inte!»
Skadan var snart förbunden med en fnoskbit, men ett litet ömt
sår var qvar; dock, man aktade sig att stöta emot, och om man
råkade göra det i mammas eller pappas närvaro, så grinade man
inte illa, utan smålog i stället. Ah strunt, så mycket får en karl
tåla utan att pipa.
Dagen derpå inbjödos Lina och skeppsbyggmästaren,
torpar-gossen, att vara närvarande vid skeppets segling utför Themsen
och lyckliga ankomst till ön. Ernst sjelf sysslade med allt detta,
och Petter Abels skepp, prydt med segel och många granna
vimplar ur mammas förråd af gamla negligé-band, sattes i floden, ännu
qvarhållct af fånglinan. Passagerare om bord var herr Petter Abel
sjelf med porslinshufvud och två porslinshänder, den ena med
fast-lackad tumme. Vidare en liten porslinshund, som skulle bli hans
Pass-opp, och en hel hop andra små ting-, små tenntallrikar, ett
rifjern och annat som Petter Abel kunde beböfva för sin
bosättning. Sjelfva utfarten gick så till vida lyckligt, att fartyget blott
gick baklänges, så att Petter Abel, som satt i aktern, det oaktadt
kom förut. När det ej ville gå med jätteskeppet Leviatan, så är
det väl ej så underligt att det gick något rasande med Petter
Abels skepp; dock, vinden rättade förhållandet, så snart fartyget
kom i «rum sjö». Ståtligt svängde det på sin köl och tog sin
kosa rätt åt den obebodda ön, som låg omkring trettio alnar från
land.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
