- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 9. II. Mormors spinnrock : En berättelse ; Petter Abel : Skizz ; Sorgebarnet : Genremålning ; Strumpväfvarens barn : Genremålning ; Pfefferkorns reseminnen ; Småstycken /
36

(1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bord, hon hade barnen att lefva för och glädja sig åt — de
be-skedliga barnen, som skrefvo så vackra bref.

Nu var baron Ernst i sitt element: lilla Emma, hans
barnbarn, tultade på golfvet. Hon hade redan så mycket förstånd att
bon gladde sig åt julklapparne. Ack! hvad gamle baron var
hjerteglad, huru fröjden lyste ur hans goda, glada ögon.

Och det var en glädje hela julen.

Gamla Lina var, sedan hon blef enka, nästan beständigt på
Svenneby, fastän hon, för att vara sjelfständig, behöll sin stuga
och emellanåt flyttade dit, för att sätta fotterna under eget bord.

Det var påföljande höst. Himlen var mulen och mulet var
hvarje ansigte på Svenneby.

«Huru är det, Lina?» frågade gamle baron, sakta smygande sig
in i det dunkla rummet, der hans dotter Maria och gamla Lina,
tysta som bilder, sutto utmed en liten säng. «Hvad sade doktorn?»

«Han sade intet, baron.»

«Maria, gråt ej så», bad gubben, «Gud har sina vägar, ja,
det har han.»

«Ack, att Fredrik nu är borta», suckade Maria; «visst borde
han vara här vid sin lilla flickas dödskamp. Pappa, nej se, hon
räcker på sig, hon ser på pappa.»

Gubben föll på knä vid barnets säng. «Se här är morfar»,
sade han sakta och tryckte cn kyss på barnets kalla panna, «se
här är morfar.»

Barnet kastade sina små armar om hans hals, det grep så
hårdt, men det släppte snart; men då andades det ej mera.

Baronen såg länge på det döda barnet, sin ålders sista och
enda tröst; slutligen vände han sig till Lina och hviskade: «det var
min sista Petter Abel, som gick öfver bord; nu följer jag sjelf efter.»

Och mot julen ringde det en solskensdag i den närbelägna
kyrkan. Baron Ernst följde sin lilla älskling.

Det var då ändtligen det enda som slog in bland alla hans
beräkningar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/9-2/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free