- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 9. II. Mormors spinnrock : En berättelse ; Petter Abel : Skizz ; Sorgebarnet : Genremålning ; Strumpväfvarens barn : Genremålning ; Pfefferkorns reseminnen ; Småstycken /
44

(1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

turligtvis ej gick an att glömma dottern i huset — den
hemmavarande, ty majorskan hade en till, men hon vistades ej hemma.

«Se så, Emma, spela och sjung hvad du kan», yttrade
majorskan med en allvarsam, befallande blick.

Emma framträdde. Hennes allvarliga ansigte tycktes bära
prägeln af ett djupt lidande, hennes djupblå ögon tycktes bedja
om nåd; men blott för att genast åter slås ner.

«Var rask, Emma! det är alls inte farligt», hviskade rådman
Erömans Stina Lisa, en liten tjock brunett, som tycktes djerf nog
att storma en skans.

Notarien hade som vanligt tagit plats bakom stolen; han var
stadens enda öra, den som, när en artist från Stockholm eller
utlandet lät höra sig inom stadens murar, författade recensionen i
stadens tidning. Lyckligtvis hade alltid samma artist låtit höra
sig annorstädes och notarien kände således, långt innan en enda
ton vibrerat från hans fiol, huru mannen borde bedömas.

«Se så, min goda mamsell Emma, jag vänder om bladet.
Behagas något af Rossini?»

«Nej, herr notarie.»

«Men, min Gud, du kan ju en lång aria», inföll modren.

«Mamma, den är så svår.»

«Men den visar ändå edra resurser», yttrade notarien. «Om
jag ej misstar mig, har mamsell Emmas röst ett stort omfång.»

«Sjung Rossini», sade majorskan och jemkade på mantillen.

Emma måste. Stackars Emma, det var svårt, mycket svårt
och gick långt öfver hennes förmåga; hon fann det sjelf, oaktadt
notarien, som oupphörligen, troligen för att Uppmuntra sångerskan
att sjunga och sig att höra, hviskade: «bra! ganska bra! ha!
charmant!»

En sådan sång förefaller litet hvar som en sorts strafflektion,
någonting som liknar det gamla eldprofvet, då den anklagade
skulle springa öfver nio glödande jernbillar. Om man står nära
och kan se i noterna, finner man på deras mängd, höjd och
sam-manträngning hvar en dylik glödande passage befinner sig; man
fasar för då det arma offret skall komma dit — nu kommer* hon
in i hvirfveln, tonerna fastna, glömmas, bli hesa, darrande; — aj,
hvad det måtte vara svårt! Gudi lof, nu är det öfver. Först
längre ner, tretti takter härifrån, är åter en dylik fara. Så der

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/9-2/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free