Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Helsningen var så på en gång medlidsam och främmande,
att Emma lät sina armar åter sjunka och slog ner blicken.
»Och hvad roar du dig med här hemma, då det ej är
bad-termin?» frågade Ernestine. «Det måtte vara alldeles horribelt
tråkigt i er lilla stad, då den ej besökes af främmande.»
»Vi lefva rätt lyckliga inom oss», svarade Emma. ,
»Ar bär några spektakler om vintrarne?»
«Nej, endast ett societets-spektakel då och då, för något
välgörande ändamål.»
Ernestine gjorde en mine, som uttryckte medömkan. »Jaså,
och du spelar väl med?»
«Åh ja, ibland; men jag är så blyg att...»
«Blyg? Kors, Emma lilla, du är ju nära två år äldre än jag.»
Emma tyckte väl att hon hade något att svara, men fann ej
i ögonblicket hvad, och Ernestine vände sig snart ifrån henne för
att besvara några artigheter, med hvilka notarien, societeteus enda
kavaljer, uppvaktade.
Ernestine var en vacker flicka, sjutton år gammal, med
någonting fint eller, som man säger, nobelt i sitt uttryck. Hon var
blek; blott någonting rosenrödt, som liksom skimrade genom det
hvita hullet, förrådde blomstringsperioden; ögonen voro ej lifliga,
men egde en viss vana att blicka efter befallning, utan att
någonsin annat än genom sina olika ställningar förråda de känslor som
borde uttryckas. Med ett ord, Ernestine Eolfsberg var vacker,
behaglig, men något stel.
«Och huru länge få vi den äran att se mamsell här?» yttrade
notarien.
Ernestines läppar tycktes darra vid ordet «mamsell», men hon
svarade med en lätt suck: «ack, min goda grand-tante friherrinnan
Eyppel har ej gifvit mig mer än Qorton dagars permission. Vi
skola sedan göra en liten tur till utlandet.»
»Åh bevars, utrikes!» ropade notarien, som ej anade att man
ej brukar säga »utrikes», utan »i utlandet»; »en dylik resa måtte
vara bra intressant.»
«Men också bra fatigant», sade Ernestine; «de beständiga
förströelserna trötta slutligen. Ack, goda tant, förlåt», yttrade hon
hastigt till friherrinnan Tornérkrans, »jag glömde alldeles...»
C. A. Wetterberghs Samlade Skrifter. IX: 2. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
