Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var, och det hon ej kunde synas för någou annan. Ernestines
besök var tillfälligt, räckte kanske blott fjorton dagar — hvarföre
skulle raan bekymra den stackars flickan med den underrättelsen
att modren var fattig. Detta var resonnemauget, som för
majorskan sjelf dolde den rätta orsaken.
Först sent på aftonen skiljdes gästerna. Notarien hade ej
på länge haft en så «njutningsrik» afton, och, tillade han, «så är
det alltid hos vår älskvärda majorska Rolfsberg. Alltid gladt,
ledigt, ett bildadt sällskap, intressanta attrapper.»
Vid detta yttrande såg man kring Ernestines mun ett drag,
som något när liknade det då man smakar på ättik-körsbär, en
syrlig min, som hon ej kunde undertrycka, då notarien omtalade
stadens «bildade» societet. Detta oaktadt fanns der ingen enda i
sällskapet, som ej med bibehållande af ett lugnt samvete tog
artigheten åt sig.
Ernestine fick ej bo hemma. Tant Tornérkrans kunde ej
undvara hennes sällskap, utan utbad sig att få frånstjäla majorskan
åtminstone några ögonblick af den’ «älskvärda flickans» tid.
Sålunda blef våningen åter snart tom.
Axel Erman hade nämligen gått tidigt; ty han fann att han
icke var välkommen i societeten. Men äfven en annan hade märkt
det, och då Axel gick väntade honom Emma.
«Kom hit om igen, Axel! I dag äro alla så upptagna; det
är icke trefligt, vi kunna ej tala med hvarandra som fordom.»
Axel stannade och betraktade den goda flickan med
uppmärksamma, liksom forskande blickar.
«Ni Emma är då den enda som känner igen den gamla
lekkamraten.»
«Ack ja, käre Axel, det gör jag visst.»
«Tack för det, mamsell Emma; jag skall komma igen och om
några år kanske jag också får deltaga i edra kaffekalaser.»
Emma slog ned ögonen — det trodde hon icke, ty hon
kände bättre stadens rangskillnader. En bleckslagare (ty Axel
var bleckslagaregesäll) kunde aldrig få rang och värdighet af
bildad; en annan sak om det varit en garfvare eller en färgare; ty
den kunde kallas för fabrikör, och alla fabrikörer, om de ej göra
annat än skära kork eller göra lack, tillhöra den bildade klassen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
