Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Goda mamma!»
«Hade ej doktorn varit, hade han den enfaldiga menniskan
icke trott att du skulle dö i nervfebern, hade han icke kommit
med sina jemnlikhetsidéer och för ett ögonblick förledt mig till
den dårskapen att bifalla — men det är gjordt, det kan ej
ändras; läs brefvet!»
Emma var upprörd, men bibehöll det oaktadt sitt yttre lugn;
det var något i hennes hjerta som sade henne, att hon häde rätt,
men mor och syster orätt.
Emma ömsom rodnade och ömsom bleknade, ej så mycket
öfver Ernestines och hennes Gabriels vrede, utan öfver den ton af
platt, glädjelöst lättsinne, som syntes i hvarje rad af hennes bref;
detta jämmerliga svajande mellan en ny hatt och hoppet på Guds
godhet, detta effektsökeri med hennes älskade Gabriel, denna
uppriktighet i frågan om stadens nöjen, och denna kärlekslösa kärlek
hon slösade på barnet — allt sårade Emma, som lefde endast
genom och för andras skull.
«Och detta bref kan smärta mamma så mycket. Ack,
mamma! jag är ändå lyckligare än Ernestine, ty jag börjar åtminstone
icke med ett hem, som är ett mellanting af ett lasarett och en
teatersalong.»
«Hvad?»’
«Ja, mamma, der smärtan, möjligen den för sena ångern och
högmodet qvida in i kulissen, under det att andra le och dansa
framme på scenen.»
«Du talar illa om min Ernestine, hon är likväl så långt
öfver dig, att du ej bevärdigas att träda inom henne3 dörrar. Och
ser du, jag, äfven jag föraktas af min dotter; hon vill ej veta af
sitt — mitt — ditt namn — din salig fars namn; det är hårdt,
det är din skull.»
Emma hade ämnat svara, men i detta ögonblick stack doktor
Onnetsson in sitt jovialiska an^igte genom dörren.
«Brudgummen bad mig gå in. Hur är det, raajorska? Ack!
en liten attack af de vanliga krämporna.»
Majorskan teg, men dolde sina förgråtna ögon i näsduken.
«Känner majorskan någon värk i hjessan, liksom det satt en
spik och borrade?»
Intet svar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
