Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Ernestine talar om att hennes vakor och hennes uppoffringar
blifvit lönade med otack.»
<Jag begriper icke hvarför han skall tacka för att hon vakade
ut sig på assembléer, då han låg sjuk.»
«Men han är elak mot henne.»
«Bätt så, rätt så, hon ville ingenting bättre ha.»
«Men Herre Gud! det måtte väl inte höra till förnämheten?»
«Nej, bevars, Emma, de förnäma äro och kunna vara lika
lyckliga som vi, det vore dumt att säga annat; men en flicka, som
gifter sig för namnets skull, eller en karl, som gifter sig för
pen-ningarnes skull, blir antingen verkligen olycklig, eller också är det
en så dödbakad natur, att den ej kan vara lycklig.»
«Ja, du gifte dig ej för penningarnes skull, Axel.»
«Och du ej för namnet, Emma; således äro vi qvitt.»
Majorskan, som på ett par år börjat försona sig med sin‘
Emmas öde, kunde dock aldrig förmås att ta emot sin måg.
Påminnelsen att hon sjelf var en fattig handtverkares dotter hade
verkat för ögonblicket, men långt ifrån ej sedan. Den snarare
verkade motsatsen. Det stackars fåret, som måste klättra från
sten till sten för att nå bergspetsen, fruktar beständigt att falla.
Stengeten, som är född deruppe, fruktar det icke, utan gör språng,
som fåret aldrig skulle våga.
Emma hade tillfälle att hjelpa och underlätta sin mors
bekymmer. Majorskan mottog dessa välmenta gåfvor aldrig utan att
djupt känna sin förnedring att nödgas stå i en slags
tacksamhetsskuld till en simpel bleckslagare. De gladde henne icke, den
stackars modren.
De goda stadsboerne kunde icke heller låta bli att, så ofta
tillfälle gafs, såra henne. När borgmästarinnan gjorde visit
berättade hon en passant, att hon låtit göra sig en papgojbur hos
majorskans måg; rådmanskan Svan hade mött «bleckslagaren»,
majorskans måg, på gatan, och postinspektorskan hade sett den lilla
söta fru Erman sjelf i boden säljande en tratt.
Hvarje gång majorskan fått höra något dylikt fick Emma, då
hon kom, åter höra det gamla: «du är en god dotter, lilla Emma,
men — det oaktadt ett sorgebarn», och straxt derpå: <cstackars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
