Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dens pojkar på ett år förr — och så få de svälta som Anders
och du.»
«Men, far», återtog flickan, som nu tändt ljuset, «arbeta ändå.»
(»Arbeta — åh, du är dum — förbannadt dum — liksom
mor din, som beständigt blåste i samma pipa. Arbeta! ja det är
värdt att arbeta. Vill handelsman lernna mig litet af nummer 20
eller 15 till grofva? Nej, Martell — ingen menniska vill ha hans
strumpor, för alla nyttja engelska; — fan, inte engelska utan
tyska, vet jag, bara fusket, lösa och illa hopkomna. Ja, hvad fråga
jungfrurna efter om det håller, bara det ej går sönder på
sön-dagsqvällen när de äro ute och stata, — och så komma de hem
med hål på hälarna och tårna, — ja, se’n köpa de nya, för det
är godt pris — ingen bryr sig om att det är durabelt, säger
handelsman, bara det är grannt, säger han — och Martells väfstol
har för grofva stickor.»
Strumpväfvaren satt en stund försänkt i djupa tankar — hans
lilla flicka teg med nedslagna ögon. Andtligen såg han upp, i
hans djupt blåa Ögon glänste ett par tårar, som långsamt letade
sig väg ner för den uttärda kinden, hvars fordna rodnad blifvit
öfverflyttad på näsan och pannan. «Ser du, Anna, barnet mitt»,
sade han och drog kärleksfullt den lilla flickan till sig, «ser du
den der jernmaskinen, som står der som ett spöke i vrån, — han
är efter gamla modellen, — hela mor dins arf gick åt för att
köpa den, då vi gifte oss, och ser du — i början så rullade det
af rätt bra. Gamle rådman borta i hörnet, som dog för — låt
si! fyra — nej sex, sju år se*n, tog alltid mina strumpor. Han
lemnade garn och jag väfde och folket köpte inte annat än
strumpor som Jonas Martell väfvit på den der tingesten. Här kom
både borgmästarens och öfverstens bit in för att se huru jag bar
mig åt — och fruarna alldeles förundrade sig — och der satt jag
dagen i ända och slamrade, så att krukmakaren inte fick ro att
sofva middag, der han bodde vägg i vägg. Det är en förbannad
maskin, sade krukmakaren; men det är en välsignad maskin, sa*
jag, — ty den föder mig och hustru min och gamla mor min
och gamle svärfar; för si, då hade vi inte er, inte. Jo jo, Anna»,
återtog han efter en stunds tystnad. «Den der jernstolen den är
som ött spöke, det är en ungdomsvän som dött och går igen —
jag höll honom så kär — hu, nu grinar han med sina rostiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
