Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Åhnej, jag tänker på mor; hon sade alltid: ’stackars barn!
när jag dör måste ni begge in på fabriken, någon annan hjelp
finnes ej*; och nu är början gjord.»
«Ah så», tillade fadren suckande; «här finnes ingen annan
råd. Anna skall ut till Strörasbro spinneri hon — Anders på
verkstaden — och jag på — fattighuset.»
II.
Söndag och Måndag*
Några år derefter en skön söndagseftermiddag gingo tre
personer på de ojemna planerna på stadens begrafningsplats. De
voro strumpväfvarens begge barn och August, smedpojken, som nu
vuxit i höjden och skulle sett rätt bra ut om ej hyn varit skadad
af sot och hettan från härden, och händerna, fastän tvättade i
äkta såplut,, iiaft en gråaktig anstrykning, som bjert stack af mot
den hvita skjortlinningen. Anna var fjorton år, med vackra
re-guliera drag, men blek och utan färg, ungefär som en blomma
hvilken slagit ut i mörker. Anders var den som bäst bibehållit
utseendet; han var rask men svag i växten, man såg att hans
kropp saknat en jemnt fördelad rörelse. Detta gjorde att öfra
delen var starkt utvecklad, axiarne breda, armarne grofva och hela
ställningen klumpig; men hela underredet, som man säger, var
osäkert och svagt. Han hade svårast att reda sig bland grafvarne
och torfvorna.
De passerade en mängd kors och grafstenar. Skulle man
trott alla dessa vittnen af sten, jern och trä, så hade hela staden
bestått af idel ädla och präktiga män. Ingen enda fanns, som ej
åtminstone var djupt saknad af slägt och talrika väner och en hei
mängd hade varit hulda makar, ädla medborgare och personer,
som först i en evig lycksalighet kunde nog belönas för sin tro
och sin dygd. Grafmonumenterna äro vexlar på saknad och
beundran, som äro fullfärdiga så när som på accepten.
«Så här grannt ligger inte far», sade Anders, «men det kan
vara detsamma, inte har han längre till Gud än någon annan.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
