Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då sade en telegrafstolpe, som fått sin plats der tråden
delades åt två håll — han var den klokaste af dem alla, ty han teg —
»kamrater», sade han, «låtom oss, skogens barn, ej vara så
enfaldiga som dessa veridens barn, som kallas menniskor. De åro
aldrig nöjda med sin ställning, och ändå måste de veta, att de ej
äro annat än telegrafstolpar, som bära Guds eviga tankar från
land till land, från sekel till sekel, och alla göra det lika mycket,
den fattige som den rike, den svage som den starke, den trasige
så väl som den, hvilken bär purpur, den hvars namn ingen
känner, och den hvars namn lefver i historien. Alla bidraga för
guda-tanken, att den må stråla öfver verlden.»
«Ja, ja», sade de öfrige, som hörde honom. «Vi inse det; vi
skola ej klaga på Telegrafstyrelsen; det måste så vara.»
Det måste så vara, tänkte jag i mitt hjerta. Yi, gud a viljans
telegrafstolpar, låtom oss också vara nöjda med vår lott, ined den
plats vår Eviga Styrelse gifvit oss; låtom oss troget stå fasta, der
den ställt oss, att ej tråden, som sammanbinder folk med folk, tid
med tid, må springa; ty utan ändamål kunna och få vi ej vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
