Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år sedan en glad ungdom, nämligen jag sjelf, sittande grensle på
en kappsäck, åkte vägen fram till Träskälla herregård. Det hade
varit en svår resa — hvar ocb en, som är något van vid
«com-fort», isar af fasa då jag nödgas omtala, att jag endast hade en
tnnn kappa, icke några bottforer, ej en gång galoscher, att jag
åkte än på släda, än på kärra, att jag vältade några gånger på
vägen och fick ligga i oeldadt rum, ty att några vedpinnar till
min heder sattes in i kakelugnen och der pepo till dess jag
somnade, anser jag icke alls böra räknas som värme.
Om femtio år härefter, då man sitter i en jernvägsvagn och
far med pilens hastighet åstad, då man hvarannan qvart träffar
en restauration, der man åker in i förstugan oeh der i
skänkrummet bordet står dukadt med alla möjliga rara saker — då
kan man ej föreställa sig, huru man färdades i min ungdom»
Men allt det för inbillningen herrliga, som ligger i begreppet om
afstånd, försvinner också. Det var något att komm& ut på
landet, då det skedde först med uppoffringar af tid och möda —
man beredde sig till en dylik resa som till ett äfventyr,
inbill-ningskraften hade fritt spelrum, ty en dylik resa affopp aldrig
utan händelser, och då man kom till ort och ställe, huru
välkommen var ej den fjärran gästen, som hade rest hela trettio
milen — trettio mil, det var ett afstånd.
Allt det der försvinner med de hastigare och beqvämare
kommunikationerna — man blir snart icke i stånd att bli ett föremål
for uppmärksamhet och omvårdnad, om man icke minst kommer
från Hobart Town, Nova Zemlia eller Nukahiva.
«Äro vi snart framme?» frågade jag allt emellanåt min
skjutsbonde, som, klädd i vadmalsrock och räfskinnsmössa, satt,
bredvid mig.
«Åh, än är det ett- stycke.»
ffJaså. — Nå, hur långt är det nu?*
«Åh det är bara ett par gårdar och en äng och så se vi
Träskälla.»
Så fortforo vi — Gud vet huru länge, men det der lilla
stycket ville qj taga slut och detta oaktadt jag redan länge frusit
om fotterna. Om någon menniska tycker att tiden går långsamt,
så är det en resande, som fryser om fötteraa eller har snöslask
med motvind.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
