Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spökande innanför en glasruta, fullbordade prydnaderna. Dertill
kom nu gumman sjelf, i sin stora hvita nattmössa och sina magra
armar fra instickande ur en vidlyftig svepning af kambrik.
crEmilie var naturligtvis mycket välkommen; men gumman,
välmenande in i det sista, började snart tala om giftermål och att
hon (gumman) utsett en passande make. Detta var ingen mer
eller mindre än en gammal gråhårig baron Stjerneskatt, hederlig
man för öfrigt, men försedd med två kullar barn, ty det var nu
i tredje äktenskapet han skulle inträda. Sannt var väl, att baron
lika litet anat gummans välvilliga tänkesätt, som lilla Emilie
Gyl-lenarm (nämligen tant, som hette så förut); men detta hindrade
alldeles intet, emedan gumman omöjligen kunde tänka sig annat
än att förslaget å ömse sidor skulle mottagas med förtjusning;
ty baronen kunde ej önska sig vid fyllda femtiofyra år något
bättre än en ung, vacker och väl uppfostrad flicka — och Emilie
kunde ej gerna önska något bättre än en allmänt aktad öch stadgad
man, med förmögenhet och ett ganska trefligt och välförsedt hem.
«Förslaget gjordes första qvällen, under det att Emilie,
bredvid tant Lausans säng, ur en stor blåmålad kinesisk kopp drack
någonting, som på Sunnanhäll kallades té.
«Tant trodde först, att gumman på sitt sjukläger roade sig
med att raljera, så befängdt föreföll henne förslaget; men dag
efter dag fortfor samma visa. Gumman blef sämre och sämre; ty
hon botade sig sjelf med en sorts lifspanacé, som kunde lägga
hvem som helst i grafven. , Hon märkte det sjelf, men tycktes ha
mod nog att se döden i anletet. Deremot fördubblade sig hennes
ifver att öfvertala Emilie — men omöjligt. Slutligen måste min
stackars tant fram med sanningen.
Till du ha den usla menniskan?’ sade gumman, men afbröts
af hostan — ’en — en vallpojke, en tiggarunge — en . . .’
’Söta tant!’
’Jaså, skulle jag i min graf ha den skammen’, rosslade
gumman, ’att h* burit en gemen lyckoriddares hustru till det heliga
dopet? — När Gud frågar mig och säger: Emerentia Catharina
Isabella von Lausan, hvar har du dina gudbarn? så skall jag
svara: Nästan allihop äro hos dig, Herre! välsignadt vare ditt
namn, m$n en, Emilie Gyllenarm, har vanärat sig och mig och
hela sin ädla slägt ,nqh. gift sig med en landstrykare.’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
