Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En dag guto lagmannen och jag vid fonstret. Snon låg öfver
fälten och den aflägsna skogen på bergåsen afbröts här och der
af ett snöfält.
«Ser magistern», sade lagmannen och pekade åt det
skog-beväxta berget, «der borta är socknens allmänning.»
«Jaså.»
«Den är märkvärdig för mig», återtog han småleende, «ty i
de der backarne gick jag vall i min barndom.»
*NiP»
«Ja — och icke en gång åt mina föräldrar, utan åt
gran-narne. Yi hade intet lefvande djur mer än en katt.»
«Och ni har ändå . . .P» frågade jag förundrad, fastän jag af
löjtnantens berättelse väl visste att lagmannen ej var af någon hög
börd. «Och ni har ändå • . -P»
«Icke jag, bäste magister, utan Gud har länkat händelserna,
så att jag, i stället att blifva på sin höjd torpare — kanske med
ett helt dussin, snart sagdt, odödliga barnungar — blifvit
härads-höfding med lagmans titel — och i det närmaste utan barn.»
Lagmannen återkom alltid på detta sorgliga ämne.
(Ja — vet ni, bäste magister, man talar om att en barnlös
fältherre tröstat sig med två segrar — att stora vetenskapsmän
icke efterlemnat barn, men stora upptäckter — ack! magister,
det är likväl något i hjertat, som säger, att barnen ändå äro de
bästa af alla Guds gåfvor, och att vi lefvat utan ändamål,
vegeterat i okunnighetens mörker eller på bildningens höjder, om vi
ej efterlemna någon, som är en fortsättning af oss sjelfva.
Derfor är äktenskapet en guddomlig stiftelse. Jag nämnde med vilja
min barndom. — Nå väl, ni är redan vår vän, jag ser det, jag
vet det, s& väl, som om jag kännt er i många år ni bar
hjertat på tungan^»
Se så, tänkte jag, der har jag det igen.
•Således har jag omtalat allt för er —- vi måste känna
hvarandra; ty om Gud vill, så skall m göra oss en stor tjenst.»
«Herre Gud! om jag kunde! men fortsätt.»
«Jo», böljade lagmannen, vjag var tio år gammal, rådig
och utvecklad, som vildmarkens barn alltid äro — ett slags
älskligt instinkt-djur, som röjer tecken af ett utveckladt förstånd.
Hade jag blifvit hvad jag var, hade <denna fyndighet, denna snabb-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
