Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han, tröstande sig sjelf. — Sextiosex ir gammal och börja pft nytt
— det är hårdt och hopplöst.
Nar jag tog afsked för att resa, tryckte den beskedlige
patron min hand. «Ser magistern, med mitt tegel gick det inte —
den spekulationen kan ej realiseras af brist på kapital. Nu är
jag egentligen en fattig man på mina kreditorers Gyllebo — men,
Gudilof, min hustru har blifvit så snäll och beskedlig och sköter
sig rätt bra. — Titta hit, om magisterns vägar gå hit åt —
titta hit!»
Åtta år hade förflutit, då mina vägar lågo åt Gyllebo-hållet.
Jag tog en liten omväg för att återse den gode patron och skåda
hans lycka, om han hade någon.
Då jag kom, var han borta på flere dagar, men patronessan
tog emot mig. Hon var vänlig och, som det tycktes, glad, samt
hade fått detta trefliga utseende, den stämpel af frid och
verksamhet, som utgör kännemärket på en husmoder.
Jag såg tydligt att der fanns trefnad i huset, fastän der var
tyst. Inga barn bidrögo att öka lifligheten.
Jag yttrade min glädje öfver att återse det gamla Gyllebo,
lika vackert och tredigt som förr, och kunde ej underlåta att
yttra några ord om patronessans förmåga att göra hemmet lugnt
och gladt.
«Ja, herr magister», sade hon, «hvad skall jag väl annat
göra? Min hederlige man är gammal, han kan ej hålla ut så
länge. Gud låte honom få lefva! Yi kunna väl icke afbetala på
skulden betydligt, men dock något —> och när min gubbe dör och
jag blir enka, så är det lilla, som kan bli öfver, min hela
förmögenhet. När man har sådant att tänka på, så måste man
hjelpas åt att arbeta. Gud låte min gubbe endast få lefva, vara
glad och kry, så har det ingen fara.»
Således var det egoismen, som sammanslöt den unga med
den gamle, liksom det förut varit egoismen, som skilt dem åt.
Jag träffade brukspatron i närmaste stad.
w«Nå, se på, förbanna mig är det icke min gamle magister!
Nå, tack för sist! Kom nu med till Gyllebo.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
