Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sårande, om en sträng katolik skulle hysa mer än betänkligheter
i frågan om ett giftermål med en kättare, något, som enligt
dennes bégrepp måste vara både syndigt och olagligt.
«Herr Alboni hade framställt alla dessa skäl och tillagt många
andra, som fordom tvingat honom, att på en tid, inom ett kloster
söka en fristad för Fransisca, och hade blandat dessa
framställningar med så många försäkringar om vänskap, så tydliga tecken
på att han numera ansåg sig upplyst nog att glädja sig åt
förbindelsen, samt erbjöd sig att, så snart han återkom till Italien,
redovisa för Fransiscas arf, att så väl Felix som hon trodde
honom. Detta blef dock aldrig förhållandet med magistern, som
varnade, besvor och bad; men allt förgäfves. Felix skrattade åt
hans djupa misstroende, och Fransisca till och med hade svårt att
tåla, att magistern skulle kunna så kränkande tvifla på en
Al-bonis ord.
«När således de trenne vännerna reste från Falun, följde dem
Alboni på vägen.
’Ack!’ utropade han ofta, ’huru skönt är ej detta nordliga
land, hvilken mild värme, hvilka kullar och skogar och sjöar! Om
jag ej vore gammal, ville jag flytta hit och dö i eder närhet —
i mina sista ögonblick omhuldad af min Fransisca, som en gång
misskände mig och ej förmådde inse, hvilken kamp jag måste
utstå för att flnna skillnaden mellan hvad jag ville och borde göra.’
— Morgonen var skön; man hade beslutat att tillsammans spisa
frukost i det gröna. Vagnen stannade i en skogsbacke, och man
dukade fram, på den lena mossan i skogen, den lilla måltiden.
När allt var i ordning kom Alboni leende med ett par flaskor i
handen. ’Ser ni, mina vänner, här äro ett par vänner från Italien,
Salemervin, äkta, på min ära. * Vi skola dricka försoningens skål
i dem.’ Glas framsattes; alla, utom magistern, voro i den
gladaste sinnesstämning. Alboni slog i tre glas, ett för Fransisca, för
magistern och sig ur den ena buteljen och det fjerde för Felix ur
den andra. Ingen, utom Gerhard, märkte denna omständighet,
och han kunde ej med skäl yttra något.
’Nu, mina vänner’, började Alboni; ’en mörk misstanke, ett
missförstånd, som hotat slita sönder alla band mellan oss — allt
är nu förbi. Vi känna hvarandra bättre, älska hvarandra innerligare
än någonsin förut. Låtom oss i botten tömma en skål för en inner-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
