Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ojemnheter, och hvem kan undra på en mor — en mor, att hon
lider, d& barnet håller på att dö? Ändtligen hade den lilla engeln
— sitt nu stilla, lilla Adelaide, medan jag talar med mamma —
ändtligen hade den lilla engeln — vi skola leka sedan och roa
oss, lilla Adelaide, nu har jag icke tid; se på min broche
emellertid — den lilla engeln kämpat ut — jag höll henne i mina armar.
Ack! du kan icke föreställa dig huru Emerence tog vid sig —
men jag sansade henne och pårainte henne om att hon borde sörja
med förnuft och så vidare, och taladé om Guds heliga ord och så
vidare. — Du har väl en kam, söta Emma, ty Adelaide har redt
.till mina lockar — åh, gör ingenting/
’Söta Mimmi, Adelaide endast besvärar dig/
’Mig? nej gudbevars, jag är aldrig besvärad af små söta
barn. — Gud höra barnen till, sade jag; nej, barnen höra Gud
till, sade jag till Emerence; det går på ett ut för öfrigt — nu
är hon en engel och skall en gång taga emot sin stackars mamma,
sade jag, lade barnet ifrån mig och föll i Emerences famn,
blandande mina tårar med hennes. Du skulle sett den scenen, söta
Emma — en vän, en hjertlig vän, som gråter ut sin sorg vid
vännens hjerta. Rådinnan tog saken förnuftigare och kaptenen
sade ingenting, men han sörjde, och sörjde djupt, det såg jag.
Sedan nu Emerence blifvit något lugnad och på min begäran —
du må tro det stod hårdt — tagit in hjertstyrkande droppar, som
doktor Hallberg skref åt mig, då jag blef förskräckt vid eldsvådan
hos kopparslagare Ergolins i Tufåsen, och som jag alltid för med
mig, samt druckit vatten och så vidare, så lemnade jag Emerence
åt sin kloke mans omvårdnad. Den stackars kaptenen, jag fann
honom i hans eget rum gående fram och åter, vridande händerna.
Nu är han, som du vet . . . kom hit, lilla Otto, och gif tant en
kyss — nå, kom! — tant håller så mycket af sina barn — nu
kan Adelaide inte längre få sitta hos tant — Otto har sina små
anspråk.’ — Med dessa ord släppte hon Adelaide på golfvet och
fångade helt behändigt unge Otto samt lyftade honom i kn&’t,
oaktadt en och annan protest med benen.
’Gossen är för tung åt dig, lilla Mimmi.’
’Tung, nej Gud bevars — lilla Otto orkar jag med ännu —
ack, så söta barn; tror du inte tant Mimmi har litet drufvor q var’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
