Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var alltför mycket upptagen ock tankspridd. Doktorinnan var
också en älsklig varelse, men hade en riktig uppsjö af vänner. —
Mimmi kunde ej blifva vilt för någondera och fann snart, att den
der brunnsläkaren var sämre än sitt rykte, att han hvarken hade
kunskaper eller erfarenhet och — var renonce på hjerta.
»Lika olyckligt gick det påföljande år vid en badort. Hon
träffade der många ’söta älskliga menniskor’, men alla hade
förbindelse förut, egde vänner, hustru och barn —r med ingen
lyckades det för Mimmi att blifva allt —; och detta var just det
hon i hela sin lefnad velat vara. För detta, att vara alft.för en
annan, hade hon uppoffrat sin hela tid, hade lidit försakelser och
mödor, ledsamheter och nederlag; men hade ändå aldrigtröttnat.
Nu, sedan hon nalkas sextionde året, har hon ändtligen funnit att
menniskorna äro så inrättade, att de älska frihet äfven i vänskap,
och att, om man söker klafbinda vänskapen, det stackar?; djuret
strypes i klafven.
«Mimmi har nu riktat sina tankar till en bättre verld, der ej
sådana vexlingar finnas, som i denna; hon hoppa? på att hon der
skall finna en syster eller en bror, för hvilken hon kan blifva allt
— här nere har det ej velat gå.
«Stackars Mimmi!» tillade tant Margret, «vi bafva skrattat åt
henne, åt det löjliga skimmer, som ofta kastar sitt trollsken på
en i bottnen god böjelse och gör den ^Ul ett mål för gäckeriet
— vi hafva beklagat hennes blindhet att stöta tillbaka sina
verkliga vänner, de nämligen, som voro det så uppriktigt, att de ville
leda hennes uppmärksamhet på henne sjelf — vi hafva insett att
denna egenkärlek just var den, som gaf hennes hela lif dess
sorgliga missriktning, och», tillade tant Margret, «Minoimi borde vara
’en varning för goda, välmenande, till och med äc^la menniskor,
som med våld tränga sig in med sin välmening på andra; de
vattna vänskapens och välgörenhetens blomma så flitigt, att hon
antingen utdör eller endast skjuter vattenskott, som vissna vid den \
första tillstöt.»
«Men», frågade vi, «lefver hon än, Mimmi?»
«Ja visst lefver hon — och ännu har hon eamraa lust som
förr, meu hon har öfvergifvit menniskorna, med undantag af
pastor Fikonlöf, som för närvarande är liksom mer än en menniska,
och lilla Amie, den lurfviga knähunden, som är mindre än en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
