Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han med sin brud får sig två kistor, den ena med linne och den
andra med fjåderkläder, och en jernkakelägn att sätta i stugan.
— Året derpå, vet lyftnanten, så kom han med ett stort åbäke
till vagn, så att vi fick sätta tre hästar för och då hade schinjören
med sig sin unga fru; men t vi valingen, var hon inte rätt ful,
och visst hade han tagit trollet för guldet. Men begge voro
svartklädda och hon hade «floder» på hatten, och de sågo rätt ledsamma
ut. Men då hade schinjören kusk sjelf och så en stor hundracka
med silfverhalsband, som skulle sitta på kuskbocken, så att då fick
Pål Persson hänga sig bakpå och sitta på hösäcken. Och det bar
af, ty det var en hund att köra, den kusken; men bra körde han,
ty han hade blifvit inlärd på Fliinge och fått sig många kok stryk
innan han lärt sig på det viset hålla tre hästar i tömmen. — Jag
skall eljest säga att vi den tiden hade en sprakfåle till fråhäst,
så att det nog ville karl till, men visst höll han honom, jo, det
gjorde han. Schinjören var nu, tyckte jag, duktigt förnäm och
stor af sig och hade guldring på fingret och guldkedja om halsen
och blankläders8töflor på fotterna, så nu var han annorlunda än
förr. Men han och frun talade inte mycket med hvarandra, utan
de sutto begge och hade, sanningen att säga, för menskliga ögon
att se, alltid tråkigt ihop. Framme vid Sördala ville de ha mjölk;
men inte var gästgifvarens glas godt nog, utan de hade slipade,
kruserliga glas med sig, och allt var så stort, att jag inte fick
tala vid schinjören, utan kusken betalade och gaf mig tre skilling
i drickspenningar. De andre stoppade nog han i sin ficka, kan
jag tro. Hvart år kom herrskapet resande vägen fram och alltid
med tre hästar; än bar det, sade kusken, till Kamlösa, än skulle
de resa utrikes, eller skulle de till Stockholm och lefva stort, så
att visst lossade schinjören på de fångar arma. Emellertid så
kommo de igen för en fyra fem år se’n och hade bara två hästar
och jag fick sitta på kuskbocken, alldeles som förr. Då kände
schinjören igen mig och sade: ’heter du inte Pål?’
’Jo, det skulle väl vara mitt namn’, sa’ jag.
’Kors, då har du skjutsat mig förr’, sa’ han.’
’Jo, råkar nog te’, sa’ jag.
’Hör, mamma’, sade han till hustru sin, ’vi ha väl litet
brän-vin i kantinen att ge Pål för gammalt’, ty nu var han liksom litet
gemenare än då han körde med tre hästar; men, ser lyftnanten, i
tuårse’n så låg jag en natt på håll och så kom der en enbet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
