- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 9. Minnen från mina informators-år ; Tant Margaretas soiréer : Genremålningar ; Småstycken /
141

(1869-74) Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

«Det kan bli något af henne med tiden, pjåk!» och med detta
besked flög svalan hem igen.

«Men», tänkte hon, när hon åter satt på sitt tak, «det är
ändå omöjligt att i hela min lefnad flyga från en sophög opp på
ett plank och tvärtoin; den som ändå knnde snurra så der fort
med vingarne som sparfven|;» och så flög hon till en sparf, som
hoppade i en rosenbuske.

«Kära sparf, lär mig att flyga; jag ville flyga bra, eljest
lönar det ej mödan!»

«Det är ingen konst alls», sade sparfven; »snurra så här fort
med vingarne — nej, det der går icke bra, nej, så här skall det vara.»

«Jag kan icke», sade svalan, sedan hon försökt att slå hvirflar
med vingarne.

«llla, ganska illa!» sade sparfven; «men du har också alltför
långa vingar; de duga ej att flyga med; låt klippa af dig de der
långa, otäcka spetsarne, som äro utan hytta, men till stort hinder.»

«Men det vill jag icke.»

«Ja, kära du, vill du icke, så står du ditt eget kast, och om
du lyder mig, så låt rent af bli att flyga och slå dig på något
annat!»

Stackars svala, öfverallt fick hon goda råd, men intet kunde
hon följa. Sjelfva korpen, som, svartklädd, ansåg sig tillhöra en
vördnadsvärd korporation af bildningens representanter, gaf henne
rådet att flaxa långsamt och andtändigt, och lägga bort det
lättsinniga klippandet med vingarne. Han menade på, att ett sådant
sätt att flyga endast vore koketteri, vore syndigt och mycket
skadligt för sedligheten.

»Aldrig skulle jag», tillade korpen, »tillåta de mina att flyga
så der, och jag afråder dig, mitt kära barn, att nyttja vingarne,
om du ej är i stånd att nyttja dem allvarsamt och med anständighet.»

Sorgsen flög den unga svalan hem igen och satte sig att
fundera på de råd hon fått. Slutligen blef hon förtviflad i hågen
och tänkte: jag flyger, det må då gå hur det vill; jag blir aldrig
en örn — ej ens en höna; jag kan aldrig bli en sparf, och icke en
korp heller; men, låt gå, jag flyger ändå. Den, som gifvit mig
vingar, vet nog hvarför de blifvit så små och så spetsiga. — Och
så flög hon ut i verlden, och med hvaije dag blefvo kretsarne
större, med hvarje dag blefvo vingslagen friskare och kraftigare,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:11:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/oadamsaml/9/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free