Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Varningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
OBOTLIGA — OCII ANDRA
benägna att göra honom till viljes. Men till en
början tvekade de att rent ut tvinga flickan till
en förbindelse, som — ja, du har hört.
— Ja, mamma, svarade Alvar dovt.
— Familjen reste bort, delvis för att ta sin
dotter bort från hans närhet. Men han for efter,
han sög sig fast vid henne som en igel, han
trugade, han tiggde och grät. Till sist ansågo
föräldrarna, att de icke längre hade rätt att neka
honom, vad de också gärna ville ge honom. Och
— så måste hon böja sig under den faderliga
myndigheten. Det där har du och din tids
ungdom kanske en smula svårt att fatta. Men, han
fick i alla fall sin vilja fram.
— Nå? Och äktenskapet —?
— Ja. Lille Alvar, det blev, som hon hade
fruktat. Efter några år av den mest överdrivet
stormande kärlek från hans sida — aldrig av hjärtat
besvarad från hennes — blev det sådant, som du
nu kan se det varje dag här i ditt hem.
— Här? — Det vill då säga —?
Han hade i sin tur gripit moderns hand och
stirrade förfärad in i hennes ögon. De mötte
hans, lugnt, fast — så sällsamt trygga i sorgen.
— Ja, det är sagan om din far och mor. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
