Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tänkas utan en personlig skillnad inom sin egen enhet; i följd
hvaraf Han af evighet har frambragt sin sjelfstäudiga
motbild, hvilken är Gud uti Gud, det gudomliga ordet, i och
genom hvilket allt är skapadt vordet: – att detta är den
uti idealisk mening himmelska skapelsen, i hvilken alla
intelligenser, införlifvade såsom gudomliga idéer uti Ordet, som
vi kalla Guds Son, der bilda ett organiskt helt[1]: – att, då
dessa, genom missbruk af den dem förlänade
sjelfständigheten, från Gud afföllo, – hvilket för öfrigt ej kunde med
sig föra någon förändring mellan personerna inom gudomen
– den jordiska naturen med den blott yttre tiden och
det yttre rummet tagit sitt ursprung, genom detta deyhim
melska andarnes affall, hvilket liksom försatte den
skapande förmågan utom sig sjelf: – att menniskan, som hade
kunnat blifva den fallna verldens räddare och dertill var
skapad, icke motsvarat sin höga bestämmelse, hvilken
derföre af Gudamenniskan har måst uppfyllas: – att
möjligheten af fallet låg hos menniskan sjelf, men att fallets
verklighet blott kan bevisas genom hvars och ens egen
erfarenhet.
Detta sker, då menniskan kommer till medvetandet
af det onda uti sig sjelf. Dermed uppgår ock för henne
medvetandet af det goda, och den sedliga kampen för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
