Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B. Medeltiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nes tyranniska herravälde och åter nppsätta på tronen »den gode
och ärlige herren», konung Magnus. Af denna resning begagnade
sig Håkan, framträngde med sin här ända till Stockholm och
lägrade sig på Norrmalm, 1371. Nu hade det troligen varit slut
med Albrekts konungadöme, om icke de svenske herrarne af båda
partierna förenat sig om att sluta fred på konungarnes bekostnad.
Albrekt fick behålla Sveriges krona på det vilkor, att han i allt
rättade sig efter rådets vilja samt lät rådet förfoga både öfver
rikets slott och öfver lediga platser i rådet. Detta är den första
särskilda konungaförsäkran i Sveriges historia. Håkan och
Magnus måste ingå på ganska ofördelaktiga vilkor: Magnus
fri-gafs väl, men måste betala en stor penningesumma i lösen samt
erkänna Albrekt såsom Sveriges konung; dock fortforo Värmland,
Dal och delar af Vestergötland att lyda under Håkan. Härmed
var föreningen emellan Sverige och Norge fullkomligt upplöst.
Magnus Eriksson lefde sedermera några år hos sin son i Norge,
tills han på en sjöresa led skeppsbrott och omkom. 1 Norge var
han alltid väl liden och har der fått ett godt eftermäle.
I flera år voro de tyske herrarne, i första rummet
konungens fader hertig Albrekt, Sveriges egentlige styresmän, och den
svage, fåfänge konungen gick helt och hållet i deras ledband. De
innehade stora sträckor af landet under panträtt och behandlade
dem såsom ej vidare tillhörande Sveriges krona. Tyskarnes
inflytande förminskades dock snart, och konung Albrekt kom i stället
i beroende af det svenska rådet, i synnerhet af drotsen Bo
Jonsson (Grip). Denne mäktige man, som nu blef Sveriges verklige
herre, egde ofantliga rikedomar samt innehade såsom pant eller
förläning hela Finland och två tredjedelar af Sverige; men han
gjorde ett dåligt bruk af sin makt, i det han slog under sig
andres egodelar med lock eller pock och for fram med våld och
olag, ja, han dödade en af sina fiender vid sjelfva högaltaret i
kyrkan. På samma sätt betedde sig flere andra herrar; biskopen
i Linköping blef på en resa öfverfallen och mördad af en riddare;
våldgästningar, plundringar och enskilda fejder hörde till ordningen
för dagen. Öfver hela landet uppstod en mängd slott och
befästa gårdar, från hvilka utbreddes förtryck och elände bland
allmogen, och den urgamla svenska bondefriheten var nära att gå
under. Den svage konungen kunde intet göra till det ondas
af-hjelpande, och hans anseende sjönk allt djupare genom misslyckade
krigsföretag emot grannländerna. Andtligen dog Bo Jonsson (1386),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
