Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B. Medeltiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handen till försoning i Upsala domkyrka. Men Gustaf Trolle
tillbakavisade honom föraktfullt, sammansvor sig med de missnöjde
herrarne och underhandlade i hemlighet med danske konungen.
Riksföreståndaren förekom dock sina fiender, upptäckte hela
anslaget och inneslöt ärkebiskopen på hans fasta borg, Staket (1516).
Derpå sammankallade han en allmän riksdag i Arboga, der det
enhälligt beslöts, att Kristiern II aldrig borde antagas till Sveriges
konung. Ater erböd herr Sten ärkebiskopen förlikning, i fall han
ville utrymma Stäket. Men denne nekade hånfullt, ty han hade
fått löfte om undsättning från Danmark. Efter lång väntan
nalkades den danska flottan, och hjelphären landsteg nära Stockholm
jjjjy på Ladugårdslandet, men anfölls af Sten Sture vid Vädla och led
ett fullkomligt nederlag, 1517. Nu sammanträdde en ny riksdag
i Stockholm, der ärkebiskopen mot lejd infann sig och försvarade
sig i trotsiga ordalag. Förbittrade beslöto ständerna, att Stäkets
slott skulle jämnas med jorden, och att ärkebiskopen skulle såsom
landsförrädare afsättas från sitt embete. Alla närvarande
bekräftade detta beslut med sina insegel; hvarvid dock biskopen i
Linköping, Hans Brask, var nog försigtig att under vaxsigillet smyga
en liten lapp med påskrift: »härtill är jag nödd och tvungen».
Beslutet sattes genast i verket: Stäket intogs och nedrefs, och
Gustaf Trolle inspärrades i ett kloster.
Konung Kristiern utrustade emellertid en ännu större
krigsmakt, för att hämnas det lidna nederlaget, och begaf sig på flottan
raka vägen till Stockholm, som han började belägra. Snart kom
herr Sten söder ifrån tågande till stadens undsättning; härarna
möttes vid Brännkyrka, och Svenskarne, hvilkas hufvudbanér
fördes af en ung ädling, vid namn Gustaf Eriksson (Vasa), drefvo
efter en skarp strid fienden tillbaka samt undsatte Stockholm.
Väl fortsatte Kristiern belägringen, men nödgades slutligen genom
nöd och myteri i hären att åter inskeppa sig. Han öppnade nu
underhandlingar med riksföreståndaren och sökte locka denne ut
till deu danska flottan; han erböd sig slutligen att sjelf komma
in i staden, och sex förnäme Svenskar sändes honom såsom gisslan,
bland hvilka voro den gamle Hemming Gad och den unge Gustaf
jjjfl Eriksson. Så snart de sex herrarne kommit ombord, förklarades
de för fångar, och flottan afseglade till Danmark, 1518.
Annu en fara hotade riksföreståndaren i följd af ärkebiskopens
afsättning; den påfliga bannstrålen sväfvade öfver hans hufvud.
Väl förmådde han den påflige legaten Arcimbold, som besökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
