Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - B. Medeltiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sten genom lagmännen och 12 ombud för hvarje lagsaga, hvarpå
eriksgatan efter gammal sed företogs och kröningen försiggick. Detta
valmöte iakttogs väl i allmänhet, men det nedsjönk till en tom formalitet,
* en blott hyllningsakt, och det var stormännen, som på förhand afgjorde
saken. De kunde derigenom förelägga konungen särskilda vilkor och
bundo hans händer genom s. k. konungaförsäkringar eller hand
fästning ar, hvilka blefvo allt mer inskränkande och nådde sin spets uti
den för alla tre rikena gällande h andfä stningen af 1483, i Sverige
kallad Kalmare recess. Då lagen blott ålade konungen att styra riket
med råds råde, så blef konungen genom handfästningarna bunden vid
rådets mening i alla vigtiga saker och fick ej ens fritt välja sina
rådsherrar. Unionstiden är tidrymden af konungamaktens djupaste för*
nedring i Sverige, och riket styrdes hufvudsakligen genom föreningar
emellan de store.
Rättsskipningen kom till stor del i stormännens händer,
derigenom att de tillvällade sig de flesta lagmans- och
häradshöfding-tjenster. Den kungliga domsrätten ordnades närmare; den utöfvades
på 8. k. räfst- och rättareting, dels af konungen personligen, dels af
hans högste ombudsmän. — Den gamla ordningen för landets
för-svarsväsen eller skeppslagsinrättningen upplöstes denna tid helt och
hållet. — Äfven landsstyrelsen undergick en fullkomligomskapning
genom länsväsendets inflytande samt uppkomsten af en mängd fasta
slott och slottslän, hvilkas innehafvare, under namn af fogdar och
höf-vidsmän, utöfvade både den civila och den militära makten öfver sina
län; de ernådde dock aldrig ärftlig besittning af desamma, utan
be-länades på viss tid af konungen och rådet. Dessa län voro ett
ständigt tvisteämne mellan de store, hvarifrån de flesta inbördes strider
under unionstiden ledde sitt upphof.
I riksstyrelsen biträddes konungen endast af de höge
riksembets-m än nen, drotsen eller hofmåstaren, marsken och kansler en, af hvilka
drotsen började anses för rättsväsendets, marsken för krigsväsendets
öfverhufvud. Det öfriga riksrådet deremot infann sig blott på
särskild kallelse hos konungen till rådplägning rörande vigtiga ärenden.
Rådet skulle enligt lagen vara folkets främste målsman inför
konungen och egde tillse, att konungen och folket höllo de eder, de svurit
hvarandra. Huru rådet inkräktade på konungens rätt, är visadt; med
folkets rätt gjorde det på samma sätt. Väl qvarstod i lagen folkets
rätt att landskapsvis deltaga i lagstiftningen och beskattningen, men i
verkligheten utöfvades denna rätt för det mesta af herrarne på
rådsmötena och herredagarne.
Rådet var i sjelfva verket mindre en målsman för hela folket, än
för vissa samhällsklasser, nämligen det verldsliga och det andliga
frälset. Af dessa båda var det förra eller adeln, såsom man islutet
af Medeltiden började kalla det, nu mer mäktigare än det senare.
Visserligen sattes genom Margaretas reduktion en gräns för adelns
godsbesittning och skattefrihet, och en bestämd skilnad uppstod emellan
shattejord och frälsejord, men adeln riktade sig i stället genom
för-läningar och tog i anspråk flera nya friheter: de store började utöfva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
