- Project Runeberg -  Lärobok i Sveriges , Norges och Danmarks historia för skolans högre klasser /
124

(1870) [MARC] Author: Clas Theodor Odhner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

skrifvelser afsändes till Öst- och Vestgötarne. Detta gaf
Vest-götaherrarne en anledning att sammankalla allmogen till Larfs
hed. Här talade Ture Jönsson till bönderne, utmålade konungen
på det svartaste och uppmanade dem att förena sig med
Små-ländingarne. Men bönderne läto ej förleda sig, utan förklarade,
att de ville förblifva konungen trogne, enär »herreskifte» ej
plägade vara till gagn. Härmed gick hela anslaget om intet; allmogen
åtskildes i fred, men Ture Jönsson och biskop Magnus rymde ur
riket. De öfrige upprorsmännen erhöllo konungens förlåtelse, utom
Nils Olofsson och Måns Bryntesson, hvilka påstodo sig vara
oskyldige, men öfverbevisades om sitt brott, dömdes till döden och
afrättades.

Under dessa oroligheter i södra Sverige hade Dalkarlarne hållit
sig stilla. Men det räckte ej länge. Skulden till Lübeck var till
större delen ännu obetald, och då Lübeckarne kräfde och hotade,
beslöts, att till skuldens betalning hvarje kyrka i landet skulle
lemna en af sina klockor eller lösen derför. I början fogade sig
Dalkarlarne häri, men då deras ypperste bergsmän, Måns Nilsson
på Aspeboda och Anders Persson på Rankhyttan, rådde dem att
ej tåla slikt af konungen, så vägrade de att aflerana sina klockor,
1SS1 *tert080 med våld dem, som redan blifvit aflemnade, och bevakade
gränsen emot konungens folk, 1531. Denna rörelse, som man
kallat Klock-upproret eller tredje Dalupproret, utbredde
sig äfven till närgränsande landskap och vållade mycken oro.
Konungen stillade genom lämpliga medel oron i öfriga landsorter,
men låtsade sig ej fråga efter Dalkarlarne. Desse började då
besinna sig och bådo slutligen om konungens förlåtelse, som han
ock fann för godt att bevilja dem; han hade nämligen nu fått
annat att tänka på.

Den landsflyktige Kristiern II hade länge förgäfves sökt
bereda sig ett tillfälle att återvända till Norden. Slutligen
lyckades han i Tyskland och Nederland skaffa sig krigsfolk och skepp,
hvarpå han, åtföljd af Ture Jönsson och andre landsflyktige herrar,
afseglade till Norge, der stämningen var honom mest günstig,
1531. Här hyllades han i större delen af landet och ryckte derpå
mot den svenska gränsen. Konung Gustaf var på sin vakt, mötte
honom med en öfverlägsen styrka vid Götaelf och tvang honom
snart att återvända till Norge. Men dessförinnan hämnades
Kristiern på Ture Jönsson, som öfvertalat honom till anfallet mot
Sverige: herr Ture fanns en morgon hufvudlös på Konghålls gata.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:12:04 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/octlisnod/0132.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free