Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han ej vid sina sinnens fulla bruk, och styrelsen fördes af någre
rådsherrar. Drifven af ånger och fruktan, lät han Göran Persson
anklagas och dömas till döden och sökte på allt sätt försona sig
med de mördades slägter, äfvensom med sin broder Johan, hvilken
han nu släppte på fri fot. Men fram på året 1568 började Erik
återfå sin helsa och sitt forna sinne. Göran Persson förklarades
oskyldig och kom åter till inflytande, och konungen lät förkunna,
att de mördade herrarne blifvit rättvisligen dömde för
majestätsbrott. Nu kunde ingen anse sig säker, då misstankar voro
detsamma som laga bevis. En verklig sammansvärjning bildade sig
nu mot konungen under ledning af hans bröder, Johan och Karl,
af hvilka den förre hade allt att frukta af sin broder, den senare
ännu ej fått tillträda sitt hertigdöme. Hvad Magnus beträffar,
så hade han redan i flera år varit sinnessvag. Hertigarne infunno
sig ej vid konungens bröllopp med Karin Månsdotter, hvilket
firades med stor ståt och åtföljdes af hennes högtidliga kröning, utan
samlade i stället sina anhängare bland adeln och krigsbefälet och
höjde upprorsfanan i Östergötland. Deras förnämste
ined-hjelpare voro Sten Eriksson Lejonhufvud och Pontus de la Gardie,
en Fransman, som från dansk tjenst öfvergått i svensk. Hela
södra Sverige öfvergick på hertigarnes sida. Efter fruktlösa
underhandlingar satte sig Erik till motvärn och tillbakaslog
upprorshären, som söder ifrån nalkades Stockholm. Hertigarne gingo då
norr om Mälaren, drogo till sig förstärkningar och slogo läger på
Norrmalm. Konungens eget folk utlemnade den hatade Göran
Persson, som lades på pinbänken och afrättades; derpå insläpptes
I56S de hertigliga trupperna i staden, och Erik gaf sig fången mot löfte
om god behandling.
Den egentliga själen i upproret var den 18-årige hertig Karl,
och han gjorde derför anspråk på delaktighet i regeringen. Men
Johan < skyndade att låta sig hyllas af rådet och uppträda såsom
ensam regent. Han hade adeln på sin sida, och ständerna, som
sammanträdde i jan. 1569, ville ej veta af mer än en regent, utan
hyllade Johan såsom konung. Hertig Karl fogade sig häruti,
mot det att han undfick sitt hertigdöme (största delen af
Södermanland och Närike samt Värmland) samt befriades från de vilkor,
som innehöllos i Arboga artiklar. Erik och hans afkomma
förklarades för alltid skilda från Sveriges krona; han sjelf skulle för
hela sin lifstid hållas i fangsligt, dock furstligt, förvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
