Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det Erik gifna löftet om god behandling uppfylldes under
den första tiden illa. Medan han satt fången på Stockholms slott,
var han underkastad en ovärdig behandling: han blef till och med
öfverfallen med hugg och slag af sin väktare och beröfvad sina
kläder. Men detta förhållande ändrades under den följande
fängelsetiden, som han tillbragte på flera olika slott, t. ex. Abo,
Gripsholm, Örbyhus. I början fingo Eriks maka och barn dela
hans fängelse. Emellertid lefde Johan i en ständig ångest, att
Erik skulle komma på fri fot, en farhåga, som stegrades genom
flera sammansvärjningar till Eriks förmån. Dessa utgingo mest
från de lägre samhällsklasserna; den farligaste anstiftades bland
de skotska legotrupperna af Mornay och slutade med dennes
af-rättning. Johan utverkade rådets tillstånd att afdagataga Erik,
i fall något försök gjordes att befria honom, och hans väktare fingo
noggrann föreskrift, huru det borde ske. Det är dock ovisst, om
befallningen kom att verkställas, och man vet ej, om det var af
gift eller af naturlig sjukdom, som Erik afled på Örbyhus slott
1677.
Erik XIV öfverlefdes länge af sin gemål Karin Månsdotter,
som efter hans död erhöll några gårdar i Finland och der bodde
till sin död, Med henne hade Erik flera barn, af hvilka dock
blott två hunno mogen ålder. Sonen Gustaf \ som tidigt skickades
från Sverige, hade ärft faderns underliga lynne, förde ett
äfven-tyrligt, kringflackande lif i främmande land och dog i Ryssland
i armod.
Johan III.
1568—1592.
Första regeringsåren. Danska och ryska krigen.
Sveriges tillstånd vid Erik XlV:s afsättning var lika
bedröf-ligt som det varit blomstrande vid hans tronbestigning, och Johan
in var ej rätte mannen att återställa rikets forna välmakt. Han
var till lynnet vek, obeslutsam och vankelmodig, men på samma
gång häftig och despotisk; dessutom var han ytterst fåfäng och
hyste öfverdrifna föreställningar om sig sjelf och sin kungliga
höghet. Han egde mycken lärdom, men förstod ej att rätt använda
sina kunskaper.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
