Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lärde Kristiern Pedersen. Fåfängt var det katolska presterskapets
motstånd.
Det stora krig, grefvefejden, som utbröt efter Fredrik I:s
död och som annanstädes är beskrifvet, blef, ehuru det ej fördes
för religionens skull, dock afgörande för reformationens öde i
Danmark. Den segrande konung Kristian III och adeln voro
ifrige Lutheraner. Strax efter Köbenhavns eröfring 1536 läto
konungen och rådsherrarne fängsla biskoparne, och på en allmän
riksdag i Köbenhavn s. å. beslöts, att den evangeliska
reformationen skulle genomföras i Danmark och kyrkans öfverflödiga
egodelar indragas; dessa tillföllo dels kronan dels adeln, dels
användes de till skolväsendet och till återupprättande af Köbenhavns
universitet. Klostren upplöstes småningom. Från Tyskland
inkallades Luthers vän, doktor Bugenhagen, för att ordna det nya
kyrkoväsendet, och detta fick sin afslutning genom ordinantien af
1539.
Grefvefejden blef afgörande äfven för Norges öde. Der hade
ärkebiskop Olaf i Trondhjem arbetat på att skilja Norge från
Danmark; men de öfrige rådsherrarne voro dansk-sinnade, och
folket var likgiltigt; ärkebiskopen måste derför fly, och landet
hyllade utan motstånd Kristian III, 1537. Redan på riksdagen
i Köbenhavn hade konungen måst lofva den danska adeln, att
Norge ej vidare skulle vara ett eget konungarike, utan blott en
»ledamot» (d. v. s. provins) af Danmarks rike. Detta löfte blef
dock ej alldeles uppfylldt. Visserligen upphäfdes Norges
särskilda riksråd, och landet styrdes derefter af det danska rådet,
men det kallades fortfarande konungarike och behöll sin egen
lagstiftning och sitt gamla samhällsskick. Det blef således ett
lydrike under Danmark. Reformationen infördes i Norge genom
regeringens befallning, men allmogen fortfor länge att vara den
gamla läran tillgifven. På Island bibehöll sig katolicismen ända
till 1550.
Adeln blef nu, efter den katolska kyrkans fall, det ensamt
rådande ståndet i Danmark. Adeln hade uteslutande tillträde till
riksrådet; en stor del af de kyrkliga godsen föll i adelns händer,
och efter grefvefejden nedsjönk större delen af Danmarks allmoge
i lifegenskap under adeln. Bondeståndet upphörde snart att taga
del i riksdagarne, och äfven prester och borgare hade vid dem
föga att säga. Bland adeln i de särskilda landskapen utsåg
konungen medlemmarne af riksrådet, hvilket med konungen delade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
