Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stantiska makter till hvarandra och förenade dem mot katolicismen,
samt upplösningen af Svärdsriddarorden, hvars område blef ett
tvisteämne mellan Sverige, Danmark, Ryssland och Polen. Dessa fyra stater
utgjorde länge en statsgrupp för sig.
Den vigtigaste forändringen i Sveriges samhällsskick på denna tid
var kronans ärftlighet och konungamaktens starka tillväxt;
Danmark deremot förblef ett valrike. Medan i Danmark konungens
händer bundos genom en utförlig handfåstning, var konungamakten i Sverige
i början endast inskränkt genom konungaeden, som var ganska
obestämd. Då nu adeln var försvagad genom Kristiern II, och kyrkans
makt bröts genom reformationen, så fanns under Gustaf I ingen
mot-vigt mot konungamakten, som också under senare hälften af hans
regering var nästan oinskränkt. Under Erik XIV och Johan III gick
det tillbaka med konungamakten, hvilken i Sverige liksom i Danmark
försvagade sig sjelf genom att upprätta ärftliga hertigdömen;
der-till kom konungarnes personliga svaghet, splitet inom konungahuset,
samt högadelns och rådets växande makt. Karl IX upphäfde unionen
med Polen, näpste rådet och räddade arfriket, men han gjorde det med
ständernas tillhjelp, och derför blefvo dessa nu mer en makt i riket
vid sidan af konungen.
Rikets ständer hade ännu ingen i lag bestämd myndighet, men
de tillegnade sig småningom den lagstiftnings- och beskattningsmakt,
som enligt lagen ännu tillhörde landskap stingen. Lagen kände ännu
ingen annan målsman för hela folket, än riksrådet, och detta var
också ständernas hufvud och ledare. Men från Karl IX:s tid började
ständerna uppträda oberoende af riksrådet, och detta senare, som ville
anses för en sjelfständig makt, en medlare mellan konung och folk,
förklarades vara till för att råda och ej regera. Liksom ständerna ännu
ej egde någon bestämd myndighet, så egde de ej häller någon fast och
stadig ordning eller sammansättning. Ån rådplägade konungen blott
med rikets råd, än tillkallades äfven andre herrar, än rådplägades med
allmogen vid landsting och marknader, än sammankallades samtliga
ständer, bestående af riksråd, adel och krigsbefäl, prester, köpstadsmän
samt bönder och bergsmän, hvilka brukade fördela sig i fyra stånd,
adel, presterskap, borgerskap och allmoge. Adeln riktades ej
obetydligt genom indragningen af kyrkogodsen 1527, den återvann genom
konungahusets oenighet och Johan III:s vidsträckta privilegier en stor
del af sin forna makt och hämmades blott för en kort tid genom Karl
IX:s stränghet. Adeln var ännu ej skarpt skild från de öfriga
samhällsklasserna, ty ännu var russtjensten och ej börden grund för
frälse-rätten. Presterskapets ställning var helt och hållet förändrad: det
var ej mer ett mäktigt frälsestånd, jämlikt med adeln, och räknade ej
längre stormän och rådsherrar bland sina medlemmar; det lägre
prester-skapet hade fått en vida större betydenhet än förr, och ståndet hade
nu många gemensamma intressen med borgare och bönder.
Borgerskap et var det svagaste af stånden; ty väl gynnades städerna på
bekostnad af landsbygden, men kunde ej komma sig upp i följd af de
ständiga krigen, den allmänna fattigdomen och adelns friheter. Bonde-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
