Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dessa hunno afslutas, hade en rysk flotta hemsökt Norrlands kuster
ined nva ödeläggelser och bränt de flesta der varande städer?
För att förekomma en ny påhelsning af zarens mordbrännare,
skyndade de svenska sändebuden att underteckna freden i
Nystad, hvarigenom Sverige till Ryssland afträdde Inger manland,
Estland och Livland med Ösel samt östra Karelen (Viborgs
län); zaren betalde till Sverige 2 millioner riksdaler och förband
sig att ej blanda sig i Sveriges mre angelägenheter, 1721.—Med
Polen slöts först elfva år derefter en formlig fred.
Sverige hade omsider vunnit den så länge saknade och
efterlängtade freden, men det var en dyrköpt fred. Frukterna af
århundradens ansträngningar och strider voro på en gång förlorade;
Sverige, som för kort tid sedan var en europeisk stormakt med
Östersjön såsom svensk insjö, hade sjunkit ned i den djupaste
vanmakt och kunde ej ens värna sin egen strand. Segrarnes och
eröfringarnas tid var förbi, det var ej genom vapen, Sverige nu
skulle återupprättas ur sitt förfall, utan genom fredens idrotter,
genom idoghet, arbete och inre förkofring.
Det var ej blott i yttre hänseende, som Sverige nu måste
bryta med det förflutna och börja en ny bana; detsamma var
förhållandet med det inre styrelsesättet. Konungamakten hade
genom att missbrukas ådragit sig folkets misstroende, hon blef
derför öfver höfvan inskränkt genom regeringsformerna af 1719
och 1720. Konungen beröfvades all andel i lagstiftningen; ej
häller egde konungen rätt att börja anfallskrig eller att under
pågående riksdag sluta fred och förbund utan ständernas samtycke;
han måste i sin konungaförsäkran lofva att alltid instämma med
»riksens maktegande ständer», ja till och med lösa ständerna från
4råir deras ed till konungen, ifall denne öfverträdde sin ed. I
ut-öfningen af styrelsemakten blef konungen bunden vid riksrådets
flertal och egde i alla vigtigare mål endast två röster. Riksrådet
måste nu, sedan den gamla högadeln var störtad, afstå från sin
förra makt; rådet var nu blott ständernas fullmäktige, ansvarade
för dem och tillsattes efter förslag af ett ständernas utskott.
Ständerna skulle till riksdag sammankomma hvart tredje år;
cTevoro framgent lnSelaHe i fyra stånd, hvilka voro starpt slEildaj
genom olika intressen. Det mäktigaste var adeln, och makten
inom detta stånd hade genom den gamla klassindelningens
upp-häfvande (1719) öfvergått från högadeln till den talrika lägre
adeln, som till större delen var fattig och lefde af statens embeten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
