Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. Nyare tiden ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom öfverdåd hos somlige, feghet hos andre, i grund slagen,
1741. Slaget hade dock inga vigtiga följder, ty Ryssarne voro
ännu för svage att gå anfallsvis till väga. Nu tog Levenhaupt
öfverbefälet och ryckte omsider in på det ryska området enligt
hemligt aftal med prinsessan Elisabet. Men under den oro, som
Svenskarnes anfall förorsakade i Petersburg, lyckades Elisabet att
på egen hand genomföra statshvälfningen och svinga sig upp på
Rysslands tron, hvarpå hon uppmanade Levenhaupt att sluta kriget
såsom icke mer behöfligt; generalen, som ej kände sig nog stark
att djupare intränga i Ryssland, drog sig då tillbaka inom svenska
gränsen, och en vapenhvila inträdde. Under vinterns lopp
sammansmälte hären allt mer; dertill utbredde sig en dålig anda bland
befälet, officerarne började sysselsätta sig mer med politiken än
med sin tjenst, och Levenhaupt visade sig oskicklig att
upprätthålla ordningen. Slutligen uppsade Ryssarne vapenhvilan och
började åter fiendtligheterna; men de funno dervid ringa
motstånd, ty den svenska flottan kom för sent och vågade sig ej i
strid, och hären, som var samlad vid Fredrikshamn, antände vid
fiendens annalkande staden med dess förråd samt drog sig utan
svärdsslag tillbaka från den ena ställningen efter den andra ända
till Helsingfors. Här hade hären med framgång kunnat försvara
sig mot den föga starkare fienden, men krigstuktens band voro
nu alldeles upplösta, i det soldaterne rymde och officerarne
hem-reste till riksdagen, så att den nye befälhafvaren, den gamle
Bousquet, ej hade någon annan utväg än att underskrifva den
Snesliga kapitulationen i Helsingfors, hvarigenom svenska hären,
.-.Jsom ännu räknade 11,000 stridbare män, utan kamp utrymde
Finland och lemnade sina förråd åt fienden, (aug.) 1742. På
hemvägen omkom en stor mängd genom nöd och sjukdom.
Så snöplig utgång fick det med sådant öfvermod och skryt
begynda kriget. En allmän förbittring rådde mot dem, som dragit
olycka och skam Öfver landet, och denna stämning gaf sig luft
vid riksdagen 1742—43. Det hade troligen varit slut
medHat-tarnes välde, om de ej förstått att skjuta skulden på de olycklige
generalerne samt att vända uppmärksamheten från sig till frågan
om tronföljden. Denna fråga hade blifvit väckt redan under
kriget i anledning af drottningens död, och Hattarne föreslogo nu
till tronföljare hertigen af Holstein, Karl Peter Ulrik, son af Karl
Fredrik och ryska kejsarinnans systerson. Men snart fick man
veta, att hertigen blifvit förklarad för rysk tronföljare och öfver-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
