Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Fjärde kapitlet. Kalkstensslätten. — »Djävulens spår.» — Ett egendomligt tecken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vakt hölls under natten, men lugnet stördes icke.
I svala morgonstunden uppbröto Morton och Brown,
lämnande åt Charlie att se till lägret. Billy hade,
iförd en lätt och luftig dräkt, bestående av en
läderrem runt midjan med däri instucken yxa, synbarligen
bestämt sig för att njuta en dags uppfriskande
sportliv. —
»Slätten synes vara väl gräsbevuxen», förklarade
Morton, medan de redo framåt mot fältet. »Undrar
just hur långt den sträcker sig.»
»Det få vi nog reda på, innan vi vända om»,
menade Brown. »Men landet är inte mycket värt just
nu i dessa trakter, även om jorden är aldrig så god.»
»Nej, tyvärr. Vi två ha erfarenhet därav.»
Vid framkomsten till kalkstensfältet skildes de åt;
Brown fortsatte i nordlig riktning, medan hans kamrat
red åt motsatt håll. Hållande sig utefter slättens
gräns, utan att följa dennas många inskärningar och
bukter, fortsatte Morton, tills han enligt sin beräkning
ridit ungefär sex mil. Slätten utbredde sig i
huvudsakligen samma riktning sydvart, men skogen jämte
fortsättningen av lagunerna skuro från var sitt håll
in i densamma på ett sätt, som tydde på att de så
småningom skulle mötas.
Morton red över till skogskanten och fann där
åtskilliga ännu väl fyllda vattensamlingar. Inga spår
efter de svarta syntes, ej heller kunde han upptäcka
några märken i kalkstensklippan; frånräknat de
outtröttliga gladorna var allt livlöst och ödsligt.
Under ritten tillbaka lade han emellertid märke till en
fågel högt uppe i rymden, viken med stadig flykt
sträckte mot väster. Han igenkände i den en örn och
såg snart till sin förvåning flera andra, vilka följde
den första, alla i samma riktning. Därpå träffades
hans öra av en kråkas missljudande läte, och snart
syntes en hel flock av dessa fåglar, meddelande sig
med varandra medelst det gutturala kraxande, som är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
