Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Åttonde kapitlet. Charlie användes som fälla. — Den gamle vite mannens död. — Striden i grottan. — En katastrof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss och narra oss att kvarlämna Charlie», höll Brown
före. »Vi ska pröva honom.»
Skenbara förberedelser till uppbrott vidtogos nu
och Charlie lät därunder Columbus förstå, att han
ämnade göra sin svarte vän sällskap. Vilden visade
sig över måttan belåten härmed, och då tidpunkten
för uppbrottet var inne, förmådde varken han eller
de andra återhålla sina glädjeutbrott. Morton, Brown
och Billy slängde nu ränslarna på sina skuldror och
begåvo sig från platsen samma väg som de kommit
vid avskedet livligt viftande åt Charlie.
De hade emellertid nätt och jämnt kommit utom
synhåll från lägret, då Morton och Billy smeto in
bland klipporna på sidan om spåret, medan Brown
fortsatte, under gåendet framkallande så mycket buller
som möjligt. Under nära en fjärdedels mil behöll
han samma riktning, varefter även han tog av åt
sidan och lugnt gömde sig bakom ett stenrös. Efter
fem minuters väntan hörde han ljudet av fotsteg, och
en inföding närmade sig, synbarligen med uppdrag
att förvissa sig om huruvida de vita männen
verkligen lämnat trakten, ty mannen kom ensam och
obeväpnad. Han var alldeles inpå Brown, innan han
upptäckte denne, och vände sig då med ett rop
hastigt om för att fly. Men det var försent. Brown
grep tag i honom och slängde honom med anlitande
av sina ovanliga krafter häftigt in bland klippblocken,
där han förblev liggande stilla, bedövad. Brown
väntade tåligt en stund, men ingenting hördes;
mannen hade tydligen skickats ensam på sitt uppdrag.
Brown dolde nu sin ränsel på ett säkert
gömställe och fortsatte därpå försiktigt i riktning mot
kalkklippan, omsorgsfullt undvikande att visa sig. Efter
en mödosam marsch var han framme vid grottans
ingång, där han efter en noggann rekognosering lät
höra en svag vissling. Intet svar följde, men röster
hördes i närheten, och då Brown försiktigt tittade fram,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
