Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Åttonde kapitlet. Charlie användes som fälla. — Den gamle vite mannens död. — Striden i grottan. — En katastrof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade Columbus passat på att obemärkt frigöra sig
från de i all hast åtdragna remmarna. Den första
känning Billy erhöll av vad som skett var ett
slag av en klubba, och i nästa ögonblick hade han på
måfå och utan verkan avlossat sitt skott efter en figur
som flydde mot hålans öppning och som strax därpå
hördes genom högljudda rop och tjut kalla sina
kamrater till platsen.
»Klara med gevären!» skrek Brown. »Nu gäller det!»
Medan hans stämma ännu ljöd, hördes bullret av
fötter och röster vid ingången till grottan.
»Skjut! skjut!» kommenderade Morton, själv
föregående med ett exempel, som omedelbart följdes av
de andra, tills hålan var nästan fylld med vit rök.
Som rasande dårar störtade vildarna in i den trånga
gången, men de möttes av fyra bakladdningsgevär,
vilkas förfärande, hemlighetsfulla blixtar och knallar
nedmejade de främsta bland de anstormande, två till
tre i sänder och på en gång. Deras anfallsförsök var
dömt att misslyckas, och de nödgades vika, lämnande
allt åt tystnaden för några ögonblick.
»Tak! tak! se upp!» skrek plötsligt Billy, ej en
sekund för tidigt.
Vildarna hade äntrat uppför klippans väggar, tills
de nått platån där uppe, och sökte nu bana sig väg
in i hålan genom de många sprickorna och rämnorna
i taket. Hastigt lämnande sin ställning och hoppande
över de nyss nedskjutna, hunno de vita med knapp
nöd fly ut i fria luften. Till sin överraskning mötte
de här intet motstånd av kannibalerna, vilka samtliga
sökte komma upp på grottans tak för att den vägen
bereda sig tillträde till dess inre.
»Hur är det?» ropade Morton till Brown. »Ni
ser ut som ett spöke. Är ni sårad?»
»Nej, inte såvitt jag vet, men det kväljer mig
— och ni ser sjuk ut. För himlens skull, fort
härifrån till klipporna!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
