Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Sjuttonde kapitlet. Fortsättning på dagboken. — En hopplös belägenhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barrikaden. Warlattas framtyckte med stor försiktighet;
av deras förra självtillit fanns icke mycket kvar. Vi
läto dem komma oss inpå livet, innan vi grepo till
våra bågar och pilar. Så snart jag såg dem vackla
och stanna, gav jag en förut överenskommen signal,
varvid infödingarna svärmade ut och anföllo dem med
sina klubbor och spjut. Ingen syntes tveka vid detta
tillfälle, och Warlattas togo mangrant till flykten.
Förföljandet blev också desto mera verkningsfullt som
anloppet varit så mycket kraftigare. Och jag hoppas,
att Warlattas nu fått sig en ny och ordentlig läxa.
Följande dag bröto vi upp, Onkimyong och jag,
därvid följande vårt gamla spår, då jag var nyfiken
på det guldförande berglagret. Jag undersökte det
noga och fann det vara, så vitt jag kunde bedöma,
omätligt givande. Men jag endast skrattade högt åt
alltsammans. Här låg en fabulös förmögenhet
framför mina fötter, och den hade icke större värde för
mig än om alltsammans varit ett lager av flinta. Det
var rikedomens, lyckans ironi!
I sinom tid anlände vi till sjön, där vi hjärtligt
välkomnades av dem, som ansett oss förlorade. Jag
hade befarat, att Warlattas skulle under min bortovaro
ha gjort en ny påhälsning, men man hade icke sett
skymten av dem.
Jag har nu förlorat allt hopp om att genom egna
ansträngningar komma härifrån, och det återstår mig
endast att önska, att någon annan expedition med
större tur än den vi haft må anlända hit, innan jag
dör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
