Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Nittonde kapitlet. En urgammal grav. — Morton lämnar sällskapet. — Charlie insjuknar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han fantiserade alltjämt över att den där gestalten i
grottan stod hotande över honom.
Den femte dagen gick till ända, utan att någon
Morton syntes, och Brown var nästan söndersliten
vid tanken på att hans vän kanske befann sig i
trångmål, medan han själv icke kunde ens för en timme
lämna den sjuke. Han tillbragte ännu en natt vid
hans bädd, efter bästa förmåga sökande att lugna
honom och tåligt lyssnande till hans
osammanhängande tal. Klockan var ungefär tre på morgonen, då
Charlie, som förhållit sig lugn för en stund, föll i
sömn. Tystnaden, som följde, avbröts plötsligt av ett
ljud, mera kärkommet för Brown än något annat —
klingande av en hästbjällra långt borta. Det kunde
icke råda något tvivel om att hästarna snabbt
närmade sig från slätten, tydligen pådrivna; bjällrorna
voro påhängda, såsom vanligen plägar ske, när man
nattetid färdas med packhästar. Djuren nalkades i
skarp trav; de voro törstiga och visste var de skulle
få vatten. Brown lyssnade, tilldess han hörde dem
komma ned för stranden mitt emot och börja dricka.
Han igenkände Mortons och Billys röster och gick
ut föratt hälsa vännen välkommen.
»Är det ni, Brown?» hördes en röst.
»Ja. Det har varit omöjligt för mig att komma,
så som jag lovat.»
»Jag är glad däröver, efter vad som hänt. Men
hur står det till här?»
»Det skall jag tala om sedan. Kom bara hit nu,
men gå tyst!»
Brown gick dem till mötes ett stycke, och
hästarna befriades på stället från sina packningar, på
det att Charlie, som ännu sov, icke måtte störas.
Brown berättade med sänkt röst vad som hänt, och
de följdes åt in i lövsalen. Charlie låg och
mumlade halvhögt, alltjämt om figuren på klippväggen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
