Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
Tjugutredje kapitlet. Den torra ravinen. — Brown ensam ute. — Ett mystiskt ljussken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skymningens inbrott. Han hade följt Brown några mil
förbi den punkt, där de vänt om, men utan att finna
någon förändring i ravinen, så långt de ridit.
Brown återigen fortsatte efter skilsmässan från den
svarte tjänaren ravinen nedåt. Denna fortfor att
ömsom vidga, ömsom tränga ihop sig, så som det
plägar vara vanligt med inlandsströmmarna, utan att
dock något vatten, sött eller salt, kunde upptäckas.
Tystnaden och ensligheten i förening med
grannskapet av den dystra djungeln på ena sidan verkade
helt naturligt tryckande på hans sinne, och då natten
föll på, stegrades hos honom känslan av ensamhet.
Då det var lönlöst att söka komma vidare i mörkret,
bestämde han sig för att unna sin häst några
timmars vila och att därpå återvända mot lägret.
»Klockan tolv går månen upp», sade han för sig
själv. »Om jag bryter upp då, är jag i dagningen
tillbaka vid vattensäckarna.»
Han tjudrade hästen, slog sig ned vid roten av
ett träd med sadeln till ryggstöd och tände sin pipa.
Ödemarkens djupa stillhet drog sig tillsammans
omkring honom och verkade tryckande genom sin
tystnad. Icke ett blad rörde sig, ingen nattfågel lyfte sin
vinge. Skramlandet från hästens kedja och det
knaprande ljudet från hans tänder, då han avbetade gräset,
voro välkomna avbrott i den ödsliga tomheten. Ingen
förstår fullt vilket sällskap man har i en häst, förrän
han tillbragt några nätter ensam i den obefolkade
djungeln i det inre av landet. Så småningom började
Brown känna sig sömnig.
»Jag vågar nog lura till ett slag», tänkte han.
»Det blir inte långvarigt, då jag sitter rätt så
obekvämt.»
Hans huvud föll tillbaka mot sadeln, och snart
var han djupt insomnad. Plötsligt vaknade han med
en förnimmelse av att han frös och kände sig ruskig.
Han sprang upp och lyssnade efter hästen; allt var tyst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
