Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Sveriges författning och förvaltning.
336
des i regel efter engelskt mönster. På detta
sätt kommo de europeiska staternas
författningar att i väsentliga drag likna hvarandra.
Sådan har, i korta drag tecknad, utvecklingen
varit i de flesta främmande länder, men den
har icke varit sådan i vårt fädernesland, om
än äfven det mottagit ett och annat intryck
af tidsandan, sådan den gestaltade sig ute i
världen. Orsaken därtill är kanske ytterst att
söka däri, att vårt land aldrig — åtminstone
i historisk tid — varit ett eröfrådt land, där
ett främmande folk slog sig ned och gjorde
en äldre befolkning sig underdånig. Hvad
som utmärker vårt äldsta statsskick, är
tvärtom den fullständigaste rättsliga likställighet
mellan alla fria män, jorden var här den
enskildes fulla egendom: här fanns ingen
förutsättning för uppkomsten af vasaller och
länsherrar, af rättsligen öfver- och underordnade;
den rikaste var liksom den fattige bonde. Men
naturligtvis funnos inom böndernas klass olika
förmögenhets villkor och olika personligt
anseende i följd af dessa eller i följd af
personliga egenskaper och den glans berömda
förfäders minne i alla tider kastat öfver deras
ättlingar. Men dylika olikheter, som väl aldrig
skola försvinna liksom de väl alltid
förefunnits, hade intet stöd i lagen: enligt den voro
alla lika.
Under inflytande af förhållandena i utlandet
har emellertid äfven i vårt land under
medeltiden en mäktig stormannaklass uppstått, som
genom särskilda privilegier alltmer skilde sig
från de öfriga bönderna och äfven kunde
utöfva ett tillfälligt förtryck öfver dem, men
detta blef dock aldrig jämförligt med det
adelsvälde och bondeförtryck, som rådde i
utlandet. Ty bonden var och förblef hos oss
alltid en fri man, jorden var hans och hvarje
ingrepp i denna hans frihet var ett brott mot
lagen, rneri hade ej, såsom i utlandet, sitt stöd
i lagen. Bonden, förlorade aldrig sin lagliga
rätt att på tingen själf stifta de nya lagar,
gom kunde behöfvas, och att där själf deltaga
i bestämmandet af deri »hjälp, allmogen må
göra sin konung», d. v. s. att själf bestämma
sina skatter. Och i sin ed lofvade konungen
att upprätthålla dessa folkets rättigheter; han
lofvade »att han skall trygg och trogen vara
all sin allmoge, så att han skall ingen fattig
eller rik på något sätt fördärfva»; »han skall
ock», heter det vidare i konungaeden, »all sin
allmoge f rida och frälsa» och han skall »all
gammal Sveriges lag, den som allmogen hafver
med godvilja och samtycke vidtagit, hålla,
styrka och värja så att ingen olag gauge öfver
rätt lag». Kunde nu konungen ej fullgöra
dessa sina förpliktelser, så låg det nära till
hands att folket ej fann sig i den »olag», som
då uppstod. Detta blef särskildt fallet under
unionstidens svaga konungar, under hvilkas
regering stormännen voro landets verkliga
herrar, som ej stort aktade det lägre folkets
rätt och frihet, ^en mot det förtryck, som
då höll på att inrota sig, reste sig allmogen
under Engelbrekt och Sturarne samt icke blott
värnade sina rättigheter utan vann ett sådant
inflytande, att dess ombud måste medtagas i
»herredagen», när viktigare frågor skulle där
afgöras. Så uppstod Sveriges riksdag under
Engelbrekts resning 1435 och den har sedan
bestått till den dag i dag är, alltjämt
sammansatt af representanter icke blott för de högre
utan ock för de lägre samhällsklasserna. Så
blef svenska folkets urgamla frihet för
framtiden räddad och värnad på en tid, då i nästan
hela det öfriga Europa folkets träldom var
regel.
Man får dock ej tro, att förhållandet mellan
konung och folk vid den tiden var så noga
fixeradt som i våra dagar. Tvärtom var så
godt som allt obestämdt och sväfvande utom
själfva de stora hufvuddragen, och det var
därför möjligt för en kraftig konung såsom
Gustaf Vasa att regera hart när enväldigt,
eller för adeln att, då förhållandena voro
gynnsamma, utvidga sin makt och åter blifva en
fara för de lägre stånden. Särskildt blef detta
senare fallet under den svenska adelns mest
lysande tid, 1600-talet, då bedrifter i fred och
krig gåfvo den stor auktoritet både gentemot
konung och folk och då de stora förläningar,
som den erhöll såsom belöning för dessa
bedrifter, gåfvo den en ekonomisk öfvervikt i
samhället, som lätt kunnat medföra faror af
samma slag, hvilka hotade medeltidens
allmoge. Men adelsmakten bröts fullständigt af
den store konung Karl XI med tillhjälp af de
lägre stånden, dock till det höga priset att
konungen blef enväldig. Det gick alltså i
Sverige som i utlandet, att det lägre folket,
för att rädda sig undan adelsväldet, hjälpte
konungamakten till enväldet, och detta skedde
i Sverige delvis just efter utländskt föredöme.
Men i vårt land varade enväldet blott en
mansålder. Då det missbrukats till landets fördärf
under Karl XII, afskaffades det efter hans
död. Det hade nu visat sig, att all makt i
konungens hand innebar en stor fara, hvad
var då naturligare än att man skulle gå öfver
till den andra ytterligheten och lägga all makt
i folkets händer? Detta skedde under
frihetstiden (1719—72), men med dåligt resultat.
Sverige var då i verkligheten en republik, styrd
af riksdagsmajoriteten, och konungamakten
var en tom statsdekoration, som ingen
möjlighet hade att göra sin vilja gällande mot
riksdagen. Men tydligt är, att riksdagens envälde
i själfva verket måste vara ett envälde hos
det parti, som för tillfället har öfvervikt inom
densamma. Har nu ett sådant parti all makt
i samhället, så äger det naturligtvis också makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
