Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Författning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
337
Sveriges författning och förvaltning.
338
att förtrycka sina motståndare efter
godtfinnande, att utestänga dem från statens ämbeten,
att till och med beröfva dem lagens skydd
och den rättssäkerhet, som det är statens
högsta uppgift att skänka sina medlemmar.
Allt detta inträffade under den s. k.
frihetstiden, hvilken så långt ifrån förtjänade sitt
namn, att den riktigare borde kallas
partiförtryckets tid eller ämbetsmannagodtyckets tid.
Ty det var egentligen ämbetsmännen som då
behärskade Sveriges folk. Riksdagen bestod
nämligen till största delen af ämbetsmän: af
de fyra stånden voro nämligen de tre högre
till stor del sådana. Adelns flesta ledamöter
lefde af ämbeten, prästerna voro ju alla
ämbetsmän och i borgarstånden utgjorde
borgmästare och rådmän majoriteten. Aldrig har
därför ämbetsmannagodtycket kunnat blomstra
så fullständigt som då. Men å andra sidan
ha frihetstidens rörliga politiska förhållanden
bidragit att öka folkets intresse för allmänna
frågor, och under de många och långa
riksdagarna blefvo riksdagens former utarbetade
till den grad, att följande tider ända till 1865
så godt som helt och hållet begagnade de
former för riksdagens verksamhet, som
frihetstiden skapat. Jå, än i dag härröra flera för
vår riksdag egendomliga stadganden från
frihetstiden. Det betänkligaste felet med
frihetstidens statsskick var dock det, att partierna
småningom så förvildades, att de ej mycket
tänkte på fäderneslandets väl, utan handlade
efter s j älf viska bevekelsegrunder samt läto
sina beslut ofta bestämmas genom de rnutor,
som de mottogo från främmande makter. Då
flera af dem, t. ex. Kyssland, traktade efter
Sveriges undergång och hoppades att snart få
bemäktiga sig detta land, kan man lätt förstå,
att dess partivänner i den svenska riksdagen
mot kontant betalning efter Rysslands
önskningar fattade beslut, som direkt afsågo
landets skada. Till denna grad hade
fosterlandskärleken utplånats ur svenska mäns bröst,
och man kan därför väl säga, att envåldstiden
ej fört vårt land mot större olyckor än den
s. k. frihetstiden. Till vår lycka räddade dock
Gustaf III fäderneslandet ur våra fienders klor
genom sin statshvälfning 1772. Därmed
börjar en ny period i vår historia, en period,
som dock i början lofvade mer än den kom
att hålla.
Gustaf III och de män, som hjälpte honom
vid revolutionen, afsågo att gifva landet en
författning, som icke led af de båda
föregående statsskickens ensidigheter och som
därigenom skulle freda riket från de olyckor, som
dessa medfört. Meningen var sålunda, att
hvarken konungamakten eller riksdagen skulle
blifva enväldiga, utan att hvardera parten
skulle hafva den makt, som honom med rätta
borde tillkomma, sålunda makt att hindra den
andra parten att bryta lag och rätt eller att
sätta landets frihet på spel. Men olyckligtvis
gjordes ej denna maktfördelning så noga, som
vederborts. Det var konungen, som utfört
den, och därför korn redan från början något
för mycket af makten att öfverlämnas åt
konungen. Detta ledde i början, så länge Gustaf
III med allvar sökte fullgöra sina plikter som
konung, icke till några olägenheter, men sedan
konungens sinne ändrats, pliktkänslan
försvagats och sträfvandet efter nöjen samt efter
medel att tillfredsställa dem tagit öfverhand,
då har konungen alltmer begagnat sig af
regeringsformens fel till att regera så
godtyckligt som denna tillät. Och då nu i alla fall
regeringsformen icke lämnade honom så fritt
spelrum härutinnan, som han önskade, har
han 1789 genom en serie olagligheter lyckats
påtvinga folket en ny författning, kallad
förenings- och säkerhetsakten, som väsentligen
ökade konungamakten samt förde denna, om
icke ända till envälde, dock till den närmaste
gränsen af envälde. Det var denna nya
konungamakt, som under Gustaf IV Adolf åter ledde
oss till undergångens brant och gjorde den
revolution nödvändig, som år 1809 störtade
konungen och gaf oss vår ännu bestående
författning.
Rik och månsidig var således Sveriges
politiska erfarenhet, när det nu gick att bygga
sin framtida utveckling på nya grunder, och
1809 års grundlagsstiftare förstodo att draga
nytta af denna erfarenhet. Det gällde äfven
nu liksom 1772 att undvika de båda
ytterligheterna : konungamaktens envälde och riks
dagens envälde, och tiden sedan 1772 hade till
fullo lärt dem hvarför den afvägning mellan
dessa makter, som försöktes 1772, misslyckats.
Med dessa erfarenheter som grund och
ledning lyckades de gifva Sverige den bästa
författning det någonsin ägt, en författning som
på ett vist och oöfverträffligt sätt gifver konun
gen hvad honom bör tillhöra och folket hvad
det bör äga af makt och myndighet i
statsstyrelsen. Under hägnet af denna författning
har Sverige i snart ett hundra år upplefvat
en tid af lycka och uppblomstring, hvartill
ingen föregående tid haft att uppvisa någon
motsvarighet. Naturligtvis har ej allt som
stadgades 1809 förblifvit kvarstående till våra
dagar. I statens lif måste liksom i naturens
en ständig föryngring äga rum: hvad som för
åldrats och tjänat ut ersattes med något nytt,
detta bjuder utvecklingens lag. Så ha ock
sedan 1809 många ändringar gjorts i våra
grundlagar, men trots dem är dock själfva
grunden densamma som lades 1809. Den
viktigaste af dessa ändringar är den nya
riksdagsordningen af 1866, hvilken ersatte den
gamla fyrståndsriksdagen med den nya och
mer tidsenliga tvåkammarrepresentationen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
