Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Författning - Riksdagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
345
Sveriges författning och förvaltning.
346
två röster. Denna rätt att deltaga i högsta
domstolen brukar dock konungen icke begagna
sig af; endast några få gånger har han efter
1809 gjort bruk däraf. Man kan sålunda säga,
att konungen i praktiken icke längre utöfvar
något inflytande som domare. — Däremot har
och utöfvar konungen ’benådning sr ätt, hvilket
sker i statsrådet, där då två af högsta
domstolens ledamöter skola deltaga och
benåcl-riingsfrågan skall först vara behandlad af
högsta domstolen och af den till- eller afstyrkt.
Benådning kan endast förekomma i brottmål
och består i rätten att efterskänka eller mildra
ådömdt straff. Dödsstraff skall ingen undergå,
innan konungen förordnat att domen skall
verkställas. Denna fråga skall han sålunda
afgöra, äfven om den dömde icke sökt nåd.
e) Konungens makt öfver statens inkomster.
Man skiljer sedan gammalt mellan två slag
af statsinkomster, ordinarie och extra
ordinarie eller bevillningar. Till det förra slaget
höra de nu snart afskaffade grundskatterna,
vidare arrendemedel, skogsmedel,
järnvägsmedel m. fl., och dessa utgå utan riksdagens
särskilda beslut år efter år, medan
bevill-niiigarna för hvarje gång de skola utbetalas
måste af riksdagen beslutas. Konungens makt
är olika med hänsyn till dessa olika slag af
statsinkomster, i det han har rätt att uppbära
och för statens ändamål använda de ordinarie
inkomsterna, hvilka icke heller få ändras utan
hans medgifvande, medan riksdagen ensam
bestämmer bevillningen storlek, utan att
konungen därvid har någon beslutanderätt.
Däremot har konungen att föreslå för
riksdagen de statsutgifter, han finner nödiga, samt
sättet för deras täckande. Det är dock
riksdagen, som efter eget pröfvande beslutar
antingen som konungen föreslagit eller på annat
sätt. Slutligen lämnar hvar riksdag till
konungens disposition två kreditiv, att
användas för oförutsedda händelser, hvartdera under
senare år af 7,5 mill. kronors storlek. Det ena
skall af riksgäldskontoret till honom utlämnas,
då han detta till rikets försvar eller andra
högst viktiga och angelägna ändamål
förordnar; det andra får han lyfta blott vid
inträffande krig sedan riksdagskallelse utfärdats.
Detta senare kallas därför krigskreditivet.
Konungamaktens utö/vande af andra. Om
konungen reser till Norge eller till aflägsnare
inrikes orter, så utnämner han en
tillförordnad regering af tre statsrådsledamöter under
en ordförande, som kan vara antingen ett
statsråd eller en prins. Dock få dessa handlägga
endast sådana ärenden, som konungen genom
särskild instruktion lämnat till deras afgörande.
Öfriga frågor — af större vikt — förbehåller
han sig själf, hvarför äfven några statsråd
måste åtfölja honom. Om däremot konungen
är sjuk, kan han naturligtvis icke befatta sig
med regeringsangelägeiiheter och om han reser
utanför Sveriges och Norges gränser, så får
han ej göra det, ty regeringsformen tillåter
icke konungen att befatta sig rned rikets
styrelse eller att utöfva den kungliga makten
orn han är utom sina båda riken. I dessa
fall inträder tronföljaren s j älf skrif vet såsom
regent. Men om han är minderårig eller äfven
han vistas utom riket eller om han är sjuk,
då skall regeringen föras af en s. k.
interims-regering. Denna består af tio svenska
statsråd och lika många norska, hvilka senare i
detta fall begifva sig till Stockholm, där
interimsregeringen har sitt säte. Denna regering
utöfvar hela konungens makt blott med den
inskränkning, att den ej får utdela adlig
värdighet eller riddarordnar eller definitivt
tillsätta lediga förtroendesysslor. Den styr
sålunda både Sverige och Norge, så att t. ex.
norska statsråden äfven deltaga i afgörandet
af rent svenska frågor och tvärtom. — Om
nu konungen är sjuk eller vistas utom rikena
i mer än tolf månader, så skall riksdagen
sammankallas och äger då att taga den
författning om rikets styrelse, som den nyttigast
finner. — Om åter konungen är minderårig,
föres regeringen af en, tre eller flera
förmyndare, valda af riksdagen och norska stortinget.
RIKSDAGEN.
Genom riksdagsordningen af den 22 juni
1866 ombildades vår gamla fyrståndsriksdag
efter utländskt mönster i två kamrar, som
bildas genom val för viss tid. De båda
kamrarna hafva i alla frågor lika behörighet och
myndighet. Afsikten rned att riksdagen är
delad på två kammare är dels att frågorna
skola blifva noggrannare profvade än om en
enda församling afgjorde dem, dels äfven att
besluten skola i högre grad, än om detta vore
fallet, blifva ett uttryck för olika
samhällslagers uppfattning. Ty genom olika
bestämmelser om valbarhet, valrätt, valperiod m. rn.
för de båda kamrarna har man sökt göra den
första kammaren till ett uttryck för de
burg-nare och konservativa klassernas uppfattning,
medan andra kaminaren mera skulle blifva
ett uttryck för dagens växlande opinion och
önskningarna hos de bredare folklagren. Om
nu dessa så olika församlingar ena sig om ett
beslut, så finnes större garanti för att detta
skall vara välbetänkt och nyttigt, än om en
enda kammare afgjort saken.
EIKSDAGENS BILDANDE.
I) Första kammaren.
a) Antal ledamöter, valsätt. Första
kammaren skall bestå af 150 ledamöter, som väljas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
