Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Finanser - Förvaltning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
361
Sveriges författning och förvaltning.
362
Till de ordinarie statsinkomsterna räknas
grunds’katterna., som bestått sedan äldre tider,
men enligt beslut vid 1892 års urtima riksdag
skulle under loppet af 10 år afskrifvas och
som därför alldeles upphöra med år 1904. I
1902 års stat beräknades de till 480,000 kr.
En annan gammal ordinarie inkomst är
inan-talspengarna (1902: 750,000), hvilka äro de
enda personliga utskylder, som utgå till staten,
vidare arrendemedel (1902: 2,i mill.
kr.),/?/r-odi båkmedel (1902: 1,5 mill. kr.), skogsmedel
(1902: 7 mill. kr.) (telegrafmedel, 1902: i,e mill.
kr.) och järnvägstrafikmedel (1902: 7 mill. kr.)
m. m. Hela summan af ordinarie
statsinkomster beräknas i 1902 års stat till
21,578,000 kr.
De extra ordinarie statsinkomsterna, som
äfven kallas Bevillningar, äro 1) tullar (för
1902 beräknade till 49 mill. kr.), 2)
brännvinstillverkning smedel (1902: 19,5 mill. kr.),
3)postmedel (1902: 12,4 mill. kr.), 4)
stämpelpappers-afgifter (1902: 6,5 mill. kr.), 5) skatt på
tillverkning af hvitbetssocker (1902: 10,5 mill. kr.)
samt slutligen 6) den s. k. allmänna
bevillningen (1902: 3,5 mill. kr.), som för hvarje
riksdag beslutes såsom en statsfyllnadssumina,
sedan öfriga inkomster beräknats och bestämts.
Det är en direkt skatt på fast egendom och
på inkomst, hvarvid dock alla inkomster under
500 kr. (»existensminimum») äro skattefria
och af högre inkomster af dragas från
beskattningsskyldigheten : för inkomster om 500—
1,200 kr. ett belopp af 450 kr. och för
inkomster orn 1,200—1,800 kr. ett
belopp af 300 kr. I kommuner med
särdeles höga lefnaclskostnader kan det
bevill-iiingsfria existensminimum ökas med högst
200 kr. Hittills har den allmänna
bevillningen nästan alltid varit satt till l proc. af
inkomst af arbete eller kapital, således för 100
kr. inkomst eii kronas bevillning
(»bevillningskrona») samt till 6 öre per 100 kronors värde
af jordbruksfastighet och 5 öre per 100
kronors värde af annan fastighet. Men vid
riksdagen 1901 beslöts att till täckande af de
stora omkostnader, som den nya
värnpliktslagen medförde, ytterligare en lika stor
bevillning skulle utgå såsom »tilläggsbevillning»,
dock ej för inkomster under 1,200 kr.
(beräknad i 1902 års stat till 6,3 mill. kr.). Denna
tilläggsbevillning är dock afsedd att ersättas
af en progressiv inkomstskatt, grundad på den
principen att större inkomster skola draga
proportionsvis större skatt än mindre.* Hela
summan af bevillningar beräknades i 1902 års
stat till 108,4 mill. kr. — En annan
inkomstkälla är riksbankens vinst (1892: 2 mill. kr.),
hvarförutom ofta ett öfverskott finnes att tillgå
från förra årets statsreglering, om inkomsterna
blifvit stö’rre än som beräknats. Utgifterna
kunna i allmänhet bättre beräknas, ehuru äf-
* Se ordboken: progressiv skatt.
ven en del af dem äro af den natur, att de
kunna varda större än riksdagen tänkt. I
1902 års stat var denna behållning ej mindre
än 24,165,000 kr. Sammanlagdt härmed
beräknades alla statens inkomster för 1902 till
156,143,000 kr.
Sveriges statsskuld,, som mestadels uppstått
för järnvägarnas byggande, var vid 1900 års
slut 337,9 mill. kr. Å andra sidan hade
staten tillgångar till ett värde af 923,7 mill. kr.,
sålunda ett öfverskott af 585,8 mill. kr.
Landets ekonomiska ställning är sålunda utmärkt
god.
FÖRVALTNING.
Konungen är förvaltningens högste chef och
ledare. Till sitt biträde härvid har han
statens samtliga ämbetsmän, hvilka han antingen
själf utnämner eller låter genom vissa
ämbetsverk utnämna och öfver hvilkas verksamhet
han utöfvar tillsyn. De högsta af dessa
ämbetsmän äro statsrådets ledamöter, af hvilka
åtta äro chefer för de åtta statsdeparteinenten,
i hvilka förvaltningen förgrenar sig.
Departementen äro: utrikesdepartementet,
justitiedepartementet, landtsförsvarsdepartementet,
sjöförsvarsdepartementet, civildepartementet,
jordbruksdepartementet, finansdepartementet och
ecklesiastikdepartementet. Hvart departement
består dessutom af flera ämbetsmän, af hvilka
den näst departementschefen förnämste heter
expeditionschef, hvilken vakar öfver arbetets
gång, biträder chefen med uppsättande af
be-tänkanden m. m. Departementen äro delade
på byråer under hvar sin byråchef, för olika
grenar af departementets verksamhet. —
Samtliga departementen utgöra tillsammans
— jämte justitierevisoiieri och
justitiekanslärs-änibetet —• Kongl. Maj:ts kansli.
Departementen hafva endast att syssla med
målens förberedande till föredragning inför
konungen och för utfärdandet af hans beslut.
Men under hvarje departement lyder en del
centrala ämbetsverk, hvilka på eget ansvar
öfvervaka och leda den egentliga
förvaltningens olika delar, ehuru man från dem kan
vädja till konungen. Några bland de äldre
af dem äro kollegier, d. v. s. besluten fattas
af flera (president och råd); men i cle nyare
ämbetsverken är beslutande makten
öfver-lämnad åt chefen ensam, som i dem vanligen
kallas generaldirektör. Äfven några äldre
verk hafva på senare tider ombildats på detta
sätt, hvilket anses äga företräde därigenom
att frågorna kunna snabbare och mera
konsekvent afgöras. Till deri förra, äldre typen,
höra numera endast de högre
domstolarna,-kammarkollegiuni och kammarrätten, hvar
järnte i vissa fall frågor afgöras* på samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
