Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sveriges författning och förvaltning - Kyrkan - Läroverken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
representation, kyrkomötet, som inrättades
genom kongl. förordningen af den 16 nov. 1863.
Det sammankallas hvart femte år eller oftare
och behandlar kyrkliga angelägenheter, som
konungen till detsamma öfverlämnar, eller
hvarom motion af någon dess medlem väckes.
Det har veto mot konung och riksdag i fråga
om stiftande, ändring eller upphäfvande af
kyrkolag samt förändring af prästerskapets
privilegier; för öfrigt rätt att till Kongl. Maj:t
med underdåniga önskningar och utlåtanden
inkomma. Kyrkomötet består af 30 präster,
nämligen samtliga biskoparne och pastor
primarius i Stockholm eller, i händelse af förfall
för någondera af dessa, en annan af och bland
vederbörande konsistorium vald ledamot, två
professorer från hvardera af de teologiska
fakulteterna i Uppsala och Lund och slutligen
en ordinarie prästman från hvart stift och en
från Stockholms stad; dessutom af 30 lekmän.
Prästernas representanter utses af de
prästmän, som innehafva ordinarie befattning;
lekmännen välja sina ombud genom elektorer.
I hvart pastorat utses på allmän kyrkostämma
en elektor; stiftet är deladt i lika många
valdistrikt som det utser representanter, och alla
elektorerna inom ett distrikt samlas sedan till
valets förrättande på ett och samma ställe.
Valbar är den som har valrätt å kyrkostämma;
äfven präster kunna väljas till lekmannaombud.
Kyrkomötets ordförande är ärkebiskopen eller
vid hans förfall den biskop, som konungen utser.
Religionsfrihet råder i vårt land. Redan
1809 års regeringsform erkände
religionsfrihetens princip, då den säger »konungen bör
ingens samvete tvinga eller tvinga låta, utan
skydda hvar och en vid en fri utöfning af
hans religion, så vidt han därigenom icke
störer samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer». Dock dröjde det länge innan
den civila och kriminella lagstiftningen
ändrades i öfverenstämmelse härmed. Det skedde
i väsentligare mån genom lagarna af den 23
okt. 1860 och 31 okt. 1873, som tillåta
bekännare af annan kristlig religion äfvensom judar
att bilda af staten erkända församlingar med
rätt till offentlig religionsutöfning samt
medgifva, att medlemmar af den svenska
statskyrkan under vissa villkor få öfvergå till
annan religion. Endast statskyrkans anhängare
få dock bekläda statsrådsämbeten, hvarjämte
naturligtvis religionslärare och präster skola
tillhöra henne. Men andra befattningar
liksom riksdagsmannauppdrag kunna utöfvas
äfven af andra religionsbekännare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>