Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI. Rökmolnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det skulle icke varit illa, svarade Penellan,
om vår släda följt med oss.
— Är icke slädan här? utbrast André Vasling.
Då äro vi förlorade!
— Låtom oss söka! svarade Penellan.
De gingo rundt omkring huset, som nu bildade
ett enda isblock af femton fots höjd. En ofantlig mängd
snö hade fallit under hela tiden stormen räckte, och
vinden hade yrt den tillsammans kring den enda
upphöjning, som fans på fältet. Hela isstycket, på hvilket
de bygt sitt hus, hade midt ibland krossade isblock
blifvit bordtfördt tjugofem mil i nord-ost, och fångarne
hade delat öde med sitt flytande fängelse. Slädan hade
följt med ett annat isstycke, utan tvifvel i en annan
riktning, ty man såg icke till ett spår af den samma,
och hundarne måste hafva omkommit i det förfärliga
ovädret.
André Vasling och Penellan kände förtviflan
bemäktiga sig sina hjertan. De vågade icke gå tillbaka
in i kojan. De vågade icke omtala den ödesdigra
nyheten för sina olyckskamrater. De klättrade ända upp
till spetsen af det isblock, i hvilket huset var inbäddadt,
men upptäckte ingenting annat än samma omätliga hvita
fält, som omgaf dem på alla sidor. Deras lemmar
skakades af kölden, och deras frusna kläder hängde
tunga och styfva omkring dem.
Då Penellan höll på att klättra ned, råkade han
kasta en blick på André Vasling. Han såg honom skarpt
fästa sin blick i en viss riktning och derefter börja
darra och blekna.
— Hur står det till Vasling? frågade han honom.
— Det är ingenting! svarade denne. Låtom oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
