Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIII. De båda rivalerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en sådan belägenhet hade de icke längre håg att
begifva sig ut på jagt eller företaga någon slags
kroppsöfning. De sutto hopkrumpna omkring kaminen, som
endast gaf dem en otillräcklig värme, och så fort de
aflägsnade sig derifrån en stund, kände de blodet hastigt
stelna.
Jean Cornbutte kände sin helsa svårt angripen
och var redan urståndsatt att lemna sin hytt.
Förebuden till skörbjugg infunno sig hos honom, och hans
ben började betäckas med hvita fläckar. Marie befann
sig väl och egnade sig med en barmhertighetssysters
hängifvenhet åt vården af de sjuka. Också välsignade
de henne i djupet af sina hjertan.
Den 1 januari var en af vintrens sorgligaste
dagar. Det blåste hårdt, och kölden var outhärdlig. Man
kunde icke gå ut, utan att förfrysa. De allra modigaste
måste inskränka sig till att promenera på däck i skydd
af tältet. Jean Cornbutte, Gervique och Gradlin kunde
icke lemna sina sängar. De båda norrmännen, Aupic
och André Vasling, hvilka höllo sig friska, kastade vilda
blickar på sina kamrater, hvilka de sågo allt mer
försvagas.
Louis Cornbutte tog Penellan midskepps på däck
och frågade honom, hvar bränsleförrådet vore.
— Kolen äro slut för länge sedan, svarade
Penellan, och vi skola snart till att bränna våra sista
vedstumpar.
— Om vi icke kunna värna oss mot kölden, äro
vi förlorade.
— Det återstår en utväg, invände Penellan, och
den består uti att bränna så mycket vi kunna af vår
brigg, från bastingeringen till vattenlinien. Vi kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
