- Project Runeberg -  En öfvervintring i polarisen; En bestigning af Mont-Blanc /
72

(1874) [MARC] Author: Jules Verne - Tema: Exploration
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Nöd

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förlora i styrka dag från dag. Ögonblicket nalkas, då
deras lif tillhöra oss.

Samtidigt fattade Louis Cornbutte och hans
kamrater det beslutet att icke längre förspilla tiden utan
begagna den styrka de ännu hade i behåll. De beslöto
att i den stundande natten döda de olycklige, på det
icke samma öde skulle drabba dem sjelfva.

Temperaturen hade höjt sig något. Louis
Cornbutte företog sig det vågstycket att gå ut för att söka
skjuta något vildt.

Han gick, som han tyckte, omkring tre mil från
fartyget, men råkade, vilseledd af de här så vanliga
hägringarne, att aflägsna sig längre än han haft för
afsigt. Det var oklokt, ty friska spår af vilda djur syntes
på marken. Louis Cornbutte ville imellertid icke komma
tillbaka utan att medföra något färskt kött, och han
fortsatte derför sin väg, tills han erfor en egendomlig
känsla af yrsel. Det var hvad man kallar snösvindel.

Ljusreflexen angrep honom snart till den grad,
att han tyckte hela sin varelse genomträngd af den
hvita färgen, och började känna äckel och qväljningar.
Hans ögon voro blodsprängda och hans blick osäker.
Han tyckte sig nära att förlora förståndet. Utan att
göra sig reda för dessa farliga symtom, fortsatte
han sin marsch och fick sigte på en fågel, som han
lyckades skjuta. För att upphemta villebrådet, gjorde
han ett språng från ett isstycke, som han tyckte blott
två fot ifrån marken. Det var dock tio, och han
gjorde derför ett ganska våldsamt fall. Nu angrep
honom svindeln ännu starkare, och han började ropa
på hjelp, utan att egentligen veta hvarför, ty han hade
icke skadat sig i fallet. Hans lemmar stelnade imellertid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:15:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ofvervint/0078.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free