Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XV. Isbjörnarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Björnen hade klättrat ned från märsen och kastat
sig öfver de stridande.
André Vasling befann sig närmast intill björnens
kropp. Louis Cornbutte, som var ytterst, kände odjurets
klor intränga i sina muskler. Björnen höll dem båda
tätt omslutna.
— Hjelp, Herming! ropade Vasling.
— Hitåt, Penellan! ropade Louis Cornbutte.
Steg hördes i trappan. Penellan närmade sig,
spände sin pistol och afsköt den i björnens öra. Han
utstötte ett förfärligt rytande. Smärtan förmådde
honom ett ögonblick att släppa sitt tag, och Louis
Cornbutte föll maktlös på däcket; men björnen slöt ännu
en gång i dödskampen sina ramar och föll med André
Vasling i sin famn, i fallet krossande den eländige.
Penellan skyndade till Louis Cornbuttes bistånd.
Intet farligt sår satte hans lif i fara; han hade blott
för ett ögonblick förlorat medvetandet.
— Marie! sade han, öppnande ögonen.
— Räddad! svarade Penellan. Herming ligger
der med ett dolksting i bröstet.
— Och björnarne...?
— Döda, Louis, döda liksom våra fiender! Men
utan dessa odjur hade vi varit förlorade. De kunna
i sanning sägas hafva kommit till vår undsättning.
Tackom derför försynen!
Louis Cornbutte och Penellan nedstego i rummet
och Marie föll i deras armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
