Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN BESTIGNING AF MONT-BLANC
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Följande dag i gryningen skyndade jag till
förmannen för vägvisarne. Himlen var molnfri; vinden,
nästan omärklig, hade stadgat sig till nord-ost.
MontBlancs bergskedja, hvars förnämsta toppar förgyldes af
den uppgående solen, tycktes inbjuda oss till ett besök.
Man kunde icke utan oartighet afslå en så vänlig
bjudning. Herr Balmat förklarade, efter att hafva rådfrågat
sin barometer, uppstigningen utförbar och lofvade skaffa
mig de två i reglementet föreskrifna vägvisarne jemte
en bärare. Jag lemnade honom fria händer att
anordna allt som han ville. Men en tilldragelse, som
jag icke förutsett, hotade att vålla någon oreda i
förberedelserna.
Vid utgåendet från vägvisarstationen mötte jag
Edouard Eavanel, min vägvisare från gårdagen.
— Är det fortfarande er afsigt att bestiga
Mont-Blanc? frågade han.
— Ja visst, svarade jag. Finner ni ej
ögonblicket väl valdt?
Han dröjde några ögonblick och svarade derefter
med en viss förlägenhet:
— Ni är min resande; jag följde er i går till
Brevent och har följaktligen svårt att öfvergifva er.
Om ni derför ämnar er dit upp, så vill jag gå med
er, såvida ni mottager mitt erbjudande. Det är er
rättighet, ty vid alla med faror förbundna färder eger
den resande, om han så vill, att sjelf utse sina
vägvisare. Jag önskade blott, att ni ville jemte mig
antaga min bror Ambroise Eavanel, och min kusin
Gas-pard Simon. De äro unga och raska karlar, som
visserligen lika litet som jag äro förtjusta i en dylik färd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
