- Project Runeberg -  En öfvervintring i polarisen; En bestigning af Mont-Blanc /
107

(1874) [MARC] Author: Jules Verne - Tema: Exploration
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - EN BESTIGNING AF MONT-BLANC

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det såg i sjelfva verket förtvifladt ut. Den
ryktbara, fruktansvärda bergväggen, som man ovilkorligen
måste passera, stod framför oss med sin lutning af
femtio grader. Men sedan vi klättrat upp för isväggen
till Corridor, kunde ingenting afskräcka oss. Vi höllo
en half timmas rast och fortsatte derefter färden; men
snart kommo vi underfund med, att de atmosferiska
förhållandena voro i väsendtlig mån förändrade. Solen
brände förskräckligt, reflexen af dess strålar mot
snön ökade vår plåga. Luftförtunningen började äfven
låta känna sig på ett högst besvärligt sätt. Vi gingo
långsamt framåt med täta raster, kommo till den andra
af Mont-Rouge’s klippafsatser och befunno oss slutligen
vid foten af Mont-Blanc. Berget höjde sig ensamt
och majestätiskt 600 fot öfver våra hufvuden.
Mont-Rosa till och med hade strukit flagg.

Levesque och jag kände oss nära att digna af
trötthet. Hvad hr N... beträffar, som på spetsen af
Corridor åter hunnit upp oss, kunde man nästan säga,
att han var känslolös för verkningarne af den
förtunnade luften, ty han hade, så att säga, upphört att
andas.

Vi började slutligen klättra upp för den sista
ansatsen. Vi hade knapt tagit tio steg, då vi stannade
i känslan af den absoluta omöjligheten att gå längre.
En smärtsam sammandragning af strupen gjorde
andhemtningen ännu svårare. Våra ben vägrade oss sin
tjenst, och jag förstod nu Jacques Balmats uttryck,
att hans ben icke tycktes honom i stånd att hålla sig
uppe utan med tillhjelp af byxorna. Men om kroppen
bad om nåd, så svarade själen med ett obevekligt:
högre! ännu högre! qväfde de förtviflade klagoutbrotten

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:15:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ofvervint/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free