Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XIII. Skogsskötseln - Använda metoder till rofdjurens förföljande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-— 382 —
får, ansågo de billigheten fordra, att Kuddby räfvar borde
begagna ett lika Privilegium, och denna stadga har nu uphördt.»
Sant är, att skallgången ofta nog ej motsvarade sitt
ända-mål, men att man dock i någon mån lyckades med den metoden
hålla efter de fruktade skadedjuren, kan väl ej förnekas.
Svå-righeter af flera slag uppreste sig emellertid, då man skulle sätta
den vidlyftiga apparaten i gång. »Erfarenheten har visat», heter
det i Förvaltningsutskottets berättelse for 1836, »att innan
till-låtelse härtill blifvit beviljad från vederbörlig ort och nödige
arrangementer hunnit vidtagas, hafva odjuren flygtat till annan
trakt, så att då skallen ändtligen anställas, oftast med en allt
för stor, vid lydnad och hörsamhet ovan personal, utgången
sällan blir tillfredsställande.» Om något resultat vanns, stod det
oftast ej heller i rimligt förhållande till kostnaderna. Om
dessas storlek får man en föreställning genom den uppgiften i
Förvaltningsutskottets berättelse för 1846. att en skallgång då
etablerades inom »Kinda Hushållsdistrict, dertill 3 :ne
kyrkosocknar voro uppbådade och öfver 3,600 dagsverken användes utan
resultat».
Många andra medel användes emellertid mot vargarnas
förökning och skadegörelse. På ett gillesmöte den 17. nov. 1835
inom Göstrings distrikt uppgaf en af gillets mera verksamma
medlemmar fältkamreraren S. Bergman ett skyddsmedel mot
vargar, af hvilket han med stor framgång begagnat sig i 12 år »utan
att genom vargar hafva förlorat ett enda kreatur». Medlet
bestod i ingnidning af en salva på vissa partier af kreaturen. Han
beskrifver tillvägagångssättet sålunda: »Då kreaturen om
våren eller vid sommarens början utsläppas på bete, smörjas de i
ljumskarne <och under buken, på det ’smörjan icke af regn må för
hastigt bortsköljas, med en blandning af följande proportion:
Ett stop stark och god Ryssolja, */% skalp, finstött Bergkrut, Vs
Svafvel och litet jernrost utgöra salvans beståndsdelar. Som
det är lukten af denna salva, för hvilken vargarna sky, men
hvaraf fäkreaturen icke på något sätt besväras eller vantrifvas,
bör smörjningen förnyas å kreaturen, då lukten försvinner,
hvarjämte man bör anbringa af salvan i ’själfva beteshagarne uti
ihåliga träd samt å sådana ställen, der den icke af regn
bort-’sköljes.»
I skogsbygden inrättades ofta varggårdar, d. v. s. inhägnade
platser med hög inåt lutande gärdesgård, så att djur, som
hoppade dit in, icke skulle komma därifrån utan genom en liten
öppning, där de störtade ner i en djup, af granris dold grop. I går-
Använda
metoder
till
rofdjurens förföljande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
