Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. XIV. Fiskerinäringen - Försök till upphjälpande af saltsjöfisket under 1870-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 390 —
handlade tidpunkt både Sällskapet emellertid inga medel att
sätta in i ett positivt arbete för höjandet af det egentliga
jordbruket än mindre till understöd åt en binäring.
Sällskapets första direkta åtgärder till befrämjandet af
fisket sammanfalla till tiden i det närmaste med inrättandet af
fiskeriintendentsbefattningen för rikets östersjö- och
saltvattens-fiskerier. Den förste fiskeriintendenten doktor Hjelmar
Widegren uppbar från och med 1868 under ett decennium
ett årligt anslag af 300 kr. från Sällskapet för att se om
provinsens fisken och fiskevatten.
Sommaren 1873 finna vi honom sålunda i färd med att
inspektera länets mest betydande fiske, det <som bedrifves i
Östersjön och dess vikar. Ombord på kronokuttern »Ögir» besökte
han samtliga fiskelägen i yttre skärgården och en hel del
fiskeplatser i den inre. Öfverallt möttes han af nedslående
underrättelser. Såsom exempel må anföras uppgifterna från det
nordligaste fiskestället, Arkö. Under, det att hvarje fiskare på ön,
sades det, för omkring 6 å 10 år tillbaka nyttjade både not och
nät, de senare i ett 50-tal, hade fisket kring ön under de senaste
4 åren varit så klent, att man nu endast utsatte några få
flundregarn helt nära land. Torskfisket, isom förr var så indräktigt,
hade alldeles öfvergifvits, och endast sparsamt fiskades
strömming. 15 å 20 tunnor per båt för omkring 10 år sedan
motsvarades nu knappast af lika många valar. Äfven fisket i inre
skärgården, hvilket idkades såsom binäring af den på de större öarna
och själfva kustlandet bofasta jordbrukande befolkningen, låg
i lägervall. Intendenten angifver i sin redogörelse orsakerna.
»Dessa äro», säger han, »i fråga om strömmings- och torskfisket,
hufvudsakligast att söka i den omständigheten, att fiskarena icke
skaffa sig redskap för bedrifvande af fiske längre ut till sjös,
utan uteslutande begagna fastslående garn i stället för drifgarn.
Fiskarena bemöda sig ej heller om att medelst större refvar
utöfva torskfångst på de längre ut till sjös belägna bankar,
hvarest sagde fiskart ännu i stor mängd anträffas.» Fjällfisket i inre
skärgården anser han ständigt försämras »genom ett oafbrutet
begagnande äfven under lektiden af småmaskade notar,
hvarmed i stora massor uppfångas aborre, mört, id med flera dylika
fiskarter af endast 2—3 tums längd, hvarom en hvar kan
öfvertyga sig genom att vårtiden granska storleken af den fisk, som
utbjudes i Norrköping, Söderköping m. fl. andra torgplatser».
I sitt bekymmer griper skärgårdsbon till ett annat näringsfång,
arbete med skogsprodukter och fraktning, men den naturliga
Försök till [-upphjälpande-]
{+upphjäl-
pande+} af
saltsjöfisket
under
1870-talet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
